vardagsstrider.blogg.se

   När man vet att man inte kommer finnas så länge till i världen så... Nä, jag ska nog inte prata generellt för alla med obotliga, dödliga, diagnoser.

   När jag nu befinner mig i den situation jag gör, då jag vet att jag inte kommer att kunna styra alls över det som sker i framtiden, därför att jag inte kommer att finnas kvar för att påverka, så får jag ett helt absurt behov av att ha koll på och kontrollera det jag kan. Jag vill veta att jag lämnar allting i ordningsställt, välförpackat, inventerat och avdammat. Ordning och reda. För en gångs skull! Min familj ska inte behöva undra någonting. Och de ska inte hitta någonting som jag inte vill att de ska hitta! (Jo, en och annan hemlighet har jag faktiskt). Och M ska inte behöva bestämma vilka av mina saker och kläder som ska vara kvar och vilka som kan slängas. Det som finns här den dagen när jag dör, det vill jag också att de ska spara. Men mycket av det kommer att vara nedpackat och klart, uppmärkt och med små noteringar på kartongerna.

   Jag vet inte, är det ett märkligt beteende? Jag kan tycka att det är är ett lagom sätt att närma sig sanningen om framtiden på. Jag behöver liksom inte tänka, men är ändå medveten om varför jag gör vad jag gör. Och det känns bra att göra det nu och inte om ett halvår eller ett år. Nu är det ändå, på något sätt, så abstrakt allting.  

Jag skriver brev till framtiden - till M och Bella. Inget av dem är klart än dock. Och i många av mina böcker (ca 800 titlar) ligger det små lappar med meddelanden till Bella. Främst i mina favoritböcker - de av Inger Alfvén, Cilla Naumann, Anna Gavalda, Bret Easton Ellis och Margreth Atwood och fler. Lapparna skrev jag för många år sedan, långt innan jag blev sjuk (just för att jag var övertygad om att jag skulle BLI sjuk). Det står kommentarer om boken de ligger i, vad jag tycker om dem. Det är viktigt för mig att min dotter blir en sådan som läser (för att läsandde människor tänker på ett bättre sätt!) och idag fick jag henne att lova att hon skulle läsa många av mina böcker när hon blir större.

 

   Idag har jag känt mig ganska pigg, trots endast fem timmar nattsömn. Så jag passade på att göra vad jag tänkt göra hela veckan, men inte tagit tag i tidigare. Jag har gått igenom alla de kläder som vi lagt undan de senaste tre åren. Det resulterade i sju matkassar med barnkläder och en sopsäck med mina kläder som kommer att lämnas in hos typ Röda Korset. Tre kassar med kläder kommer att slängas (om ingen vill ha dem till trasmattor eller något) och en kassa tänker jag försöka pracka på min bror. Det jag sparade var en full kartong med barnkläder som betyder någonting utöver att vara just plagg - som har minnen knutna till sig eller som är "extra fina". Jag sparade också sådant som jag trodde att Bella vill ha till sina eventuella barn. Jag är stolt att jag lyckades hålla ner det till EN kartong. Tidigare har jag haft svårt att föra mig av med till och med slitna strumpbyxor, för att jag minns ett eller flera tillfällen när Bella haft dem på sig... Ok, inte strumpbyxor kanske... Men att slänga saker ligger inte riktigt för mig egentligen.

   Av mina kläder sparade jag nästan dubbelt så mycket - en något mindre kartong med klänningar (ag har sjukt många klänningar) och så ett gäng byxor, kjolar och tröjor. Bella var förtjust när jag sa att jag sparade det till henne och att hon kunde få börja använda det så snart det passade storleksmässigt. Om hon kommer att vilja det när den dagen kommer är en annan sak, men det kändes bra att hon ville ha dem. Och när vi hittade min brudklänning så sa hon att hon tyckte att den var vacker och att hon ville ha den när hon gifter sig. Fast varför hade den inget släp? Sådant känns bra. Det känns som om hon tar med en bit av mig till sitt bröllop. (Fast å andra sidan kanske hon inte ens gifter sig när hon blir vuxen).   

 

   Jag har tre förråd till att städa. Det är lika mycket kläder kvar att gå igenom i dem som i det jag sorterade idag - mest bebiskläder och sådant jag hade på mig när jag vägde under femtio kilo. Jo, jag gjorde det ett tag. När jag var tjugofem-tjugosex. De kläderna kommer att bli lättare att gå igenom. För dem har jag liksom redan konstaterat att jag aldrig mer kommer att ha på mig. De jag gick igenom idag var tyngre, när jag konstaterade att jag förmodligen inte skulle leva tillräckligt länge för att få tillfälle att ha på mig ett par av dem. Det var också uppenbart att jag aldrig mer kommer behöva köpa ett par tunna byxor, typ leggings, för jag har så många par att jag klarar mig resten av min tid (jo, även om den tiden visar sig vara lite längre än vad jag räknar med). Men jag var liksom ändå inte sorgsen. För det känns, som sagt, som om jag gör någonting bra och som om jag gör det här på rätt sätt.

   De säger att man till slut accepterar döden. Jag tror inte att jag kommer att komma dit. Vill man dit? Ger det det lugn inför situationen som jag saknar nu? Alldeles oavsett känns det som det här jag håller på med nu är en form av mental förberedelse. Eller så behöver förråden bara städas, helt enkelt, kommenterade M. Och ja, så är det ju också...

Jag lekte lite i datorn idag, med bilder av Bella. Dels tycker jag att det är roligt, men mest gjorde jag det för att ha någonting att göra och att tänka på. Det blev ett kollage med bilder huvudsakligen från 2013, men ett par äldre smög sig in också upptäckte jag när jag var klar. (Det vackra röda hjärtat har Bella själv designat i ett ritprogram i min telefon. Jag tycker det ser grymt bra ut). Jag ska göra fler kollage, tror jag.

Jag har mått lite bättre idag. Jag har tvingat mig själv att låta bli att tänka. Så egentligen är det väl fel att säga att jag mår bättre - jag bara känner inte efter hur jag mår. 

Bella kommer att vara hemma imorgon också. Hon hade 39,3 graders feber under eftermiddagen och mådde inget bättre när hon gick och lade sig. Så jag tänkte att, om hon orkar, så ska hon och jag måla lite. Det är också bra som distration. 

Själv slåss jag som vanligt mot en strulig mage, kliande skinn och nu också ju ögoninflammation. Nu gäller det bara att jag inte blir smittad av Bella till på tisdag när jag har min nästa behandling. Visserligen är den här inte lika immunförsvarssänkande som det jag fick tidigare, men hög feber lär väl inte vara de bästa förutsättningarna för att de ska vilja ge mig min medicin. Jaja, det lär ju visa sig om jag blir smittad eller inte.

Det är rätt konstigt annars. Jag har varit ovanligt frisk för övrigt sedan jag blev sjuk i cancern. Visserligen var det den där lunginflammationen i höstas, men annars har jag nog inte varit drabbad av någonting som inte varit en biverkan av något preparat. - inga förkylningar och inga magbaciller. Man kan ju tycka att det borde vara tvärt om. Å andra sidan räcker det bra med de krämpor som är... 

...är hemma idag. Hon är förkyld. Det är skönt. Distraherar lite grann. Och får mig att göra någonting. Jag har städat och lagat mat och sånt där som jag inte brukar orka när jag mår dåligt. Nu ska jag snart baka muffins också, för det vill den lilla sjuklingen ha.

 

Hon vill att jag ska tipsa alla om hennes blogg också, som vi gjorde tillsammans idag. Förmodligen blir det inte massor skrivet där, men hon har en i alla fall. 

 

 

   Kallelsen till röntgen. 18 mars på Ersta. Varför jag ska dit och inte till sös vet jag inte. 

18 mars är om en månad. Och oj, så nervös jag kommer vara när det är dags. Jag tycker att jag känner av min huvudtumör mer... Å andra sidan så känns den mindre när jag håller handen på den - men det är ju bara den yttre delen av den jag känner. 

   I alla fall så mår jag mentalt lite bättre nu. Jag har varit och tittat på först Bellas och sedan min mans taekwondoträning. Jag pratade med en och annan människa där också. Det är kul att ha social kontakt med någon annan än vuxen än M och min mamma . Jag träffar ju inte folk så ofta. Till stora delar är det självvalt. Eller valt och valt. Jag vågar helt enkelt inte alltid. Och nä, det är inte enbart för att jag är sjuk. Jag har ju alltid varit sådan. Det har bara blivit ännu lite jobbigare nu. Det finns en hel del människor som jag tycker om att umgås med och som jag får ut mycket av att prata med, men som jag liksom inte vågar träffa. Kanske några av dem läser här... Men jag får sådan prestationsångest bara av att träffa någon för att fika. För att inte vara vad de förväntar sig. Och så är jag rädd att börja gråta. Jag har inget problem att gråta inför folk, men jag är rädd att det ska bli jobbigt för dem.

   Därför är det skönt när det är som idag när en av tränarna på taekwondon satte sig vid mig och pratade stretching, vighet och sådant. Han hade så klart inte mer förväntningar på det samtalet än att jag skulle öppna munnen och prata. 

   Men jo, jag måste skärpa mig. Folk kommer att tro att jag inte vill träffa dem snart. Men det vill jag ju. De flesta i alla fall. Fast kanske i grupp. Att vara tre, eller fyra, är så mycket lättare än att vara bara två.

   Jag är helt klart i en mental svacka. Kan vara därför som jag skriver här igen. Eller så kom svackan för att jag började skriva... Jag orkar inte hålla borta mörka tankar på samma sätt som jag har gjort de senaste månaderna. Med stor sannolikhet har det till viss del att göra med att jag har alla de här biverkningarna. Man känner av kroppen liksom. Och det blir ingen energi, inga riktigt bra dagar.

 

Jag tänker på sådan saker som att jag inte kommer att kunna finnas här för att skydda och hjälpa mitt barn. Det känns som om det är det värsta. Hon är så ömtålig ju. Även om hon samtidigt är tuff och full av självtillit och tro på sina egna förmågor. Men sin mamma behöver man ändå. Och jag kommer inte att finnas där. Och M kommer att få leva halva sitt liv utan mig.

   Statistiskt lever jag knappt ett och ett halv år till. Det är sådant jag inte vill veta egentligen. Det hinner inte komma så många nya medicinska upptäckter på 1,5 år och det är svårt att behålla en hoppfull syn på saker och ting. Att jag kommer dö av cancern har jag ju vetat i snart ett år, men någonstans vill jag ändå intala mig själv att jag kan klara många år innan det är dags, om än i ett stundvis bedrövligt skick.

 

   Kanske är jag dum som försöker hålla mig borta från pillrena. Jag behöver dem nog för att orka mentalt. I alla fall under de här tyngre perioderna. Idag har jag ingenting i kroppen. Har inget plåster, inget morfin... Jag ska ta en Oxascand snart. De är lugnande, men inte så starka. Jag behöver det idag. Och sätta på det där plåstret kanske. Men framför allt måste jag nog göra någonting så att det känns som om jag hjälper mig själv lite grann igen. Kanske äta bättre. Jag borde försöka utesluta socker igen, men det känns svårt när jag nu har problem att äta. Jag måste ju få min energi någonstans ifrån. Och M är på mig om att träna, kämpa och allt sånt där. Hans tilltro till min förmåga att bita ihop och vara stark och kämpa är betydligt större än min egen de flesta dagar. Jag antar att han är ganska frustrerad när jag blir sådan här, när jag inte förmår försöka. Men han visar det inte.

 

   Jag kanske borde läsa Anti-cancer-boken igen. Den var väldigt inspirerande medan jag fortfarande läste. Men sedan ramlade bit efter bit liksom bort. Och när de började ge mig dropp med glukos så kändes det så fullständigt meningslöst att jag skulle fortsätta att utesluta socker ur min diet. Och jag tröttnade så hårt på lax och kyckling. TIll slut var rött kött det enda jag var sugen på. Dessutom var det svårt att kombinera den där maten med sådant som M och Bella ville och kunde äta. Mest på grund av lathet antar jag. Men nu, när jag ändå mår bättre än i höstas och orkar laga min egen mat borde jag kanske göra en omstart, trots allt. Ett försök gör ju ingenting sämre i alla fall. Och om exemplena i boken stämmer så kan det levene han förespråkar faktiskt hjälpa lite. Jag är rätt korkad som inte lever efter det där varje dag. Det är ju ett billigt pris om man lever någon månad extra. Jag ska nog diskutera det med M ikväll. Jag skulle önska att han som skrivit bokan hade gett ut en sidoskrift med bra recept dock. Det är svårt att kombinera ihop allt så att det blir fungerande, goda rätter ibland. Och att bara äta vitt kött med sallad varje dag håller inte. Behöver bra, intressanta och smakrika vegetariska recept, känner jag.

 

   Idag har jag också, för första gången på mycket länge, surfat runt på olika sidor om cancer. Att ramla över statistik som prata om 1% överlevnad är inte direkt uppmuntrande. Det ökar inte motivationen. Å andra sidan så inser jag, ännu en gång, att jag själv måste vara mer aktiv. Och att jag nog måste vara det ganska snart. Jag borde ha röntgenundersökning om ungefär tre veckor så om fyra har jag nog ett läkarbesök. Tills dess behöver jag ha bestämt mig hur jag vill hantera min sjukdom. Operation? Inte operation? Hur ska jag kunna bestämma det? Hur vet man vad som är bäst? När jag var i kontakt med Uppsala cancer clinic i höstas så sa de att de kan tänka sig att operera mig, om jag först ser till att få bort några metastaser ur levern (jag hade åtta stycken vid senaste kollen). Men han sa också att han inte kan garantera att operationen skulle förlänga mitt liv alls. Och operationen kostar en halv miljon. Det är inget man bara slänger upp så där... Lika lite som man lägger sig på ett operationsbord bara så där och låter dem skära upp en. Fast jag dör ju i vilket fall... Att genomföra operationen ger mig kanske en chans att leva lite längre. Och kanske hinner man då få fram ett kroppseget immunpreparat eller någon annan behandling som jag kan testa. Kanske kan jag hanka mig fram i tre år, fem år. 

Jag tycker om sidan Recepten.se - det finns en och annan intressant gryta också. Anspråkslös mat. Typ vardag. Och den är inte knuten till någon produkt, som till exempel Arla - där det ju i alla recept måste ingå någon av deras produkter.

 

http://www.recepten.se/recept/tunnbroedsrulle_tonfisk.html

 

Däremot är det svårt att hitta intressanta vegetariska recept på internet, tycker jag. Någon som känner till någon bra site?

Ibland går det liksom bara inte. Jag är inte intresserad av mat. Hunger kan jag känna, men inte matlust. Det har nog delvis med förändrat luktsinne och förändrade smaklökar att göra, men också "anorexi" ska vara en biverkan jag kan drabbas av. Jag antar att man med detta inte menar den anorexin då man får en vanföreställning om den egna kroppen utan just ett ointresse för mat. Kanske har jag en "släng" av det med. Ikväll fick jag i alla fall i mig Felix ost&broccolisoppa. Den äter jag ofta. Den är inte smakförändrad. Och så kan jag bli sugen på grytor. Problemet är att när det väl är dags att handla eller laga, så har det gått över. Jag har en lång lista med maträtter jag kunde tänka mig att äta för någon dag sedan. Idag är bara tonfiskwrapsen intressanta. Det får liksom inte kännas som "för mycket" mat när jag ska äta, då tar det stopp redan innan jag börjar. Och det får absolut inte ha en steklukt över sig. Vissa dagar har jag till och med problem bara med att gå förbi spisen, för att jag tycker att den luktar illa - fem timmar efter att den används. Det är liksom någonting stickande som letar sig in i näsan och ger nästan kväljningar.
Ikväll har jag fått ett klart dropp. Med tillsatt kalium. Jag har sagt att jag inte vill ha droppen med 1140 kcal i. Så dåligt äter jag inte. Och jag gick upp sex kilo mellan november och januari. Visserligen hade jag gått ner en del innan dess, så någonstans hamnade jag kanske på plus minus noll. Men bara för att man har cancer behöver man ju inte kosta på sig att bli fet. Faktum är att övervikt, liksom undervikt, är dåligt vid cancer. Så nu försöker jag ligga stilla där jag är, typ. Hade jag vetat, eller trott, att jag hade en framtid som frisk så hade jag kanske fåfängt jublat åt viktnedgången, men nu får hälsa gå först. Dock har min muskelmassa minskat drastiskt. Mina vader känns som om de är hälften så stora som för ett år sedan och min rumpa har helt ändrat form. Det är paranteser, men ändå någonting jag själv lägger märke till och inte riktigt gillar. Att promenera bygger tydligen inte muskler, och att ta mig för styrketräning hemma går så där. De dagar jag har energi över så lägger jag den på små projekt som jag länge tänkt att jag borde göra men inte orkat. Eller på att städa.
Sedan har jag, även om jag inte riktigt vill erkänna det, börjat göra saker som förbereder hemmet på att jag inte längre kommer att finnas här. Jag kommer på mig själv med att organisera och strukturera i förråd, i klädlådor och så vidare. Jag tänker ut lösningar för Bellas smyckesförvaring och försöker antyda till Magnus att man måste dammtorka listerna ibland också, eller torka av köksluckor... Jag vill inte vara sådan, men det liksom bara händer. Jag vet att de kommer att klara sig bra, men jag vill ändå förbereda saker så mycket det går.
Jag vet, det låter uppgivet. Och jag tänker inte påstå att jag har en massa illusioner om att jag finns här om fem år, men samtidigt så är det ganska många dagar då jag tänker att jag kommer att klara mig länge. Någonstans inne i mig ekar en knappt hörbar tanke om att det kanske blir bättre än vad jag befarar. Kanske klarar mig längre än vad jag själv, och andra tror. Kanske tillhör jag de 5% som faktiskt klarar sig i många år... Det väljer jag att tro och intalar mig själv att allt det där förberedande jag gör bara är för säkerhets skulle. Det är ju inte direkt så att jag sitter och skriver ner hur jag vill ha min begravning. Fast egentligen borde jag väl. Jag kan ju bli påkörd imorgon.

Jag ringde till min kontaktsköterska på onkologen på Sös idag för att få veta hur jag ska hantera inflammationen i ögat. Man bestämde att ASIH skulle få titta på det och att jag skulle få ögonskölj idag och att man skulle beställa hem kortisonkräm till mig, men den kommer först på torsdag.
Det var också vad som skedde. Sköterskan tittade på mig och sa att det röda och irriterade i mitt öga sitter för långt ner för att det skall kunna vara hornhinnan som är inflammerad. Mer troligt med en helt ordinär ögoninflammation och det vore ju skönt, för det är ju inte alls lika illa.

Annars har det varit ännu en märklig dag med en olustig känsla i kroppen. Som en rastlöshet under ett lager av håglöshet. Jag vet - det går rakt emot varandra. Och det är därför som jag avskyr att må så här. Det finns liksom ingenting som hjälper. Eller jo, att sova. Men idag är Magnus hemma och jobbar eftersom han är ordentligt förkyld. Och klockan 11:05 ringde de från skolan och Bellas fröken sa att hon sagt att hon inte mådde helt bra. Jag skrattade lite när hon sa det... Bella var nämligen hostig i morse och jag sa, det sista jag gjorde innan hon åkte till skolan, att hon ju skulle säga till sin fröken om hon började må sämre så att hon kunde ringa oss om Bella behövde gå hem. Så i princip satt vi i soffan hela morgonen och väntade på samtalet från fröken. Så Bella har haft en ganska trist dag - hon fick jobba i sin mattebok här hemma istället för att, som hon nog hade tänkt sig, spela på sin ipad och se på tv. Man ska inte få ha kul när man är "fejksjuk". Imorgon vill hon gå till skolan.

Själv ska jag försöka att faktiskt göra någonting i morgon och inte bara ligga i soffan och må konstigt. Om inte annat så blir det i alla fall en promenad till skolan och vidare färd till Bellas träning.

Och så ska jag göra tonfiskwrapen till lunch. Och så ska jag försöka att styra över min kost till att bli mer vegetarisk igen. Jag har inte varit så noga med vad jag ätit på sista tiden. Det är dags för en skärpning. Och när jag nu inte njuter av särskilt mycket av det jag äter så kan jag lika gärna se till att få i min någonting nyttigt om jag ska forcera ner maten.

   Idag loggade jag in här för första gången sedan slutet av oktober. Jag har hållt mig borta därför att jag bestämde mig för att i tankarna försöka ignorera vad som väntar. Jag ville inte, vill inte, tänka på hur det kommer se ut om några månader, om ett halvår eller ett år. Lever jag ens om ett år? Så jag tänker inte alls stora delar av tiden. Försöker att leva precis som om allt var som vanligt - som om jag inte har cancer. Jag tror också att det är vad kroppen mår bäst av. För tänker man så skapas uppenbarligen alla möjliga stressreaktioner i kroppen. Och ska jag skriva så måste jag tänka.
   Det innebär inte att jag lyckas hela tiden - att hålla tankarna i styr. Men jag gråter inte så mycket längre. Några gånger i veckan när någonting på tv, en artikel eller ett uttalande påminner mig om vad den här sjukdomen innebär... Just nu hatar jag den där reklamen där det undrar hur huset man ska bli gamla tillsammans i ser ut. För jag kommer inte att bli gammal med Magnus. (Och där kom tårarna...)

 

   Så, som sagt, jag har låtit bli att gå in här. Har tänkt göra det några gånger, men valt att måla eller göra någonting annat istället. Så döm om min förvåning när jag nyss gick in och kollade min besökarstatistik och ser att jag fortfarande har 15-20 sidvisningar om dagen. Det är mycket för en inaktiv blogg som jag inte gjort någonting för att sprida. Jag blir så klart väldigt smickrad och rörd över att folk går in här och kollar efter uppdateringar. 

    Jag har också en del kommentarer som jag har dåligt samvete för att jag har låtit ligga obesvarade i flera månader.

 

   Men lite uppdatering måendemässigt då... Jag är ok. Känner mig inte dödligt sjuk även om jag har en och annan biverkan som jag brottas med just nu. Själva cancern skulle jag inte säga att jag märker av i nuläget. Tidigt i höstas hade jag problem med smärtor i ryggen och man höjde och höjde morfindosen, satte in Fentanylplåster och experimenterade. Det kändes som om inget hjälpte. Men så när jag bytte cytostatika och tumörerna började krympa så försvann smärtan och nu har jag en hel dagar då jag klara mig helt utan smärtlindring, vilket är skönt. Ibland sätter jag på ett plåster, men de ska bytas var tredje dag och det glömmer jag hela tiden. Jag har ju inte ont. Ibland har jag samma plåster i fem-sex dagar. 
   Min mage har dock strulat en del, och gör fortfarande. Det har varit kramper, diaréer och förstoppningar om vart annat och då får jag ta en del smärtlindring därför. Hemsjukvården kommer och ger mig Ketogan intravenöst. Det är skönt när det onda släpper samtidigt som jag fortfarande är väldigt rädd för alla de här olika morfinpreparaten. De säger att man inte utvecklar beroende så länge som man har en reel smärta vid intaget. Men en tillvänjning sker ju i vilket fall... Och det sista jag vill är att vara drogberoende den sista tiden i mitt liv. Å andra sidan vill jag ju inte att Bella ska tänka att jag har ont och att det ska bli stora delar av vad hon minns av mig. Så det får bli balansgång... 

   Numer får jag antikroppar, Vectibix, tillsammans med cytostatikan Irotikan (kan stavas på annat sätt). Jag mår bättre på dem än av den cytostatika man plockade bort nu efter nyår. Jag är inte lika trött och mår inte alls illa. Men det är en djävulsk hög med biverkningar. Så samtidigt som jag har fått tillbaka energin och tycker att det är lättare att promenera och sådan och orkar städa och shoppa osv så mår jag på sätt och vis sämre därför att jag inte sover bra. Min mage håller mig vaken och klådan på kroppen (som drabbar i stort sett alla som får Vectibix) är nästan än värre. På flera ställen på kroppen har jag kliat och rivit mig så mycket att det är blödande ränder där huden går sönder. Det är verkligen helt galet. Och torr blir man. Väldigt torr. Jag smörjer med allt jag kommer över men det hjälper inte mycket. Vad som hjälper är antibiotikan jag har fått utskriven, men jag vill inte ta den mer än i nödfall eftersom det är en hel del biverkningar med den också och den hittills har fått min tarm att blöda efter ett par dagar de gånger jag har provat. 

   Mat är också svårt. Jag är sällan sugen på mat och har nog egentligen större problem att få i mig någonting vettigt än vad jag har vågat erkänna för läkarna hittills. Men det spelar inte så stor roll, för doktorn på hemsjukvården (asih) ser till att jag får dropp ganska ofta. Mina värden är inte alltid bra. Saltbalansen handlar det om för det mesta. Njur- och leverprover och sådant är fortfarande normala. Men ganska många dagar är jag kopplad till en droppställning från typ 18 till 11 dagen efter. Visserligen sover jag ju under många timmar av den tiden, men det är ändå en aning handikappande att dra runt på en metallställning halva dygnet. 
   Idag har jag konstaterat att jag förmodligen också har magnesiumbrist (det står i fass att det är vanligt vid behandlingen med de här antikropparna) och nu under kvällen så har mitt öga rodnat och gör ont. Så imorgon måste jag ringa läkare angående det. Det känns som om jag pratar med sjukvården varje dag numer. Ögonproblemet ska dock rapporteras omgående till läkare då det kan vara en allvarlig inflammation i hornhinnan (drabbar 0,2% av de som får Vectibix och mest folk med linser så statistiskt är det mer troligt med annan orsak dock). Hoppas dock att det har gått över när jag vaknar imorgon.

 

   Känner att det blev en ganska stel text. Det blir liksom inget flyt utan mer rapportering. Kanske gör jag ett försök att skriva mer imorgon. Men nu måste jag sova.