vardagsstrider.blogg.se

   Kallelsen till röntgen. 18 mars på Ersta. Varför jag ska dit och inte till sös vet jag inte. 

18 mars är om en månad. Och oj, så nervös jag kommer vara när det är dags. Jag tycker att jag känner av min huvudtumör mer... Å andra sidan så känns den mindre när jag håller handen på den - men det är ju bara den yttre delen av den jag känner. 

   I alla fall så mår jag mentalt lite bättre nu. Jag har varit och tittat på först Bellas och sedan min mans taekwondoträning. Jag pratade med en och annan människa där också. Det är kul att ha social kontakt med någon annan än vuxen än M och min mamma . Jag träffar ju inte folk så ofta. Till stora delar är det självvalt. Eller valt och valt. Jag vågar helt enkelt inte alltid. Och nä, det är inte enbart för att jag är sjuk. Jag har ju alltid varit sådan. Det har bara blivit ännu lite jobbigare nu. Det finns en hel del människor som jag tycker om att umgås med och som jag får ut mycket av att prata med, men som jag liksom inte vågar träffa. Kanske några av dem läser här... Men jag får sådan prestationsångest bara av att träffa någon för att fika. För att inte vara vad de förväntar sig. Och så är jag rädd att börja gråta. Jag har inget problem att gråta inför folk, men jag är rädd att det ska bli jobbigt för dem.

   Därför är det skönt när det är som idag när en av tränarna på taekwondon satte sig vid mig och pratade stretching, vighet och sådant. Han hade så klart inte mer förväntningar på det samtalet än att jag skulle öppna munnen och prata. 

   Men jo, jag måste skärpa mig. Folk kommer att tro att jag inte vill träffa dem snart. Men det vill jag ju. De flesta i alla fall. Fast kanske i grupp. Att vara tre, eller fyra, är så mycket lättare än att vara bara två.