vardagsstrider.blogg.se

Jo, dagen lugnade ner sig. 

Igår rann tårar av frustration, stress och uppgivenhet när jag fick veta att jag inte får vara hemma med betald ledighet under de sista veckorna av min anställning. Om en månad blir jag officiellt arbetslös och när arbetsmarknaden ser ut som den gör så kan ju ingen lita på att de ska hitta ett nytt jobb med en gång. Jag har en bra inkomstförsäkring som komplement till min a-kassa, så jag skulle ha klarat mig i i alla fall ett halvår innan det ekonomiska läget blev kritiskt. Men vad händer sedan, om man inte hittar ett jobb?

Med ett sådant hot hängande över sig tyckte jag nog att det var lika bra att bromsa i uppförsbacken och sätta mig på skolbänken för att äntligen bli sjuksköterska, som jag så länge har velat. Men. Och det är ett stort men, jag saknade matte 2 och naturkunskap 2 från gymnasiet och när jag väl bestämde mig för att plugga så brann det i knutarna att fixa behörigheten. Så säker som jag var på att de sista dagarna av min anställning skulle vara arbetsbefriade så ansökte jag om att börja på komvux 18 mars.  Och så, igår, fick jag veta att jag måste vara på jobbet ända till 28 mars. Det går inte! Jag har inte sökt ett jobb på över en månad och har helt tappat rutinen. Att börja göra det igen skulle kännas lite som att komma tillbaka till ruta ett. Och, ge upp en dröm.

 

Men, som alltid, bestämde jag mig till slut för att bita i det översura äpplet och med mina ärmarna uppkavlade för att sedan spotta i nävarna för att ta tjuren vid hornen, Så idag har jag suttit på mitt jobb och pluggat. Och faktiskt fattade jag mer än vad jag hade väntat mig och en hel del fastnade. Så på den punkten känns det betydligt bättre idag. Jag ska fixa det här!

 

Min jobbcoach, som jag träffade i en timme idag, tyckte dessutom att jag skulle kolla med arbetsförmedlingen om jag inte kan få stämpla medan jag pluggar när nu csn inte vill ge mig några pengar eftersom jag får en ynklig lite premie när jag slutar som gör att jag passerar deras maxtak på 106 000:- som man får tjäna under en termin redan i mars. Jag har inte börjat plugga än, men jag är redan trött på csn. Det känns percis som när jag pluggade till lärare för 15 år sedan.

 

Men än så länge stretar jag på på mitt jobb. Idag kom jag därifrån senare än vad som var tänkt och jag fick stressa till fritids för att hinna hämta min dotter och ta henne till hennes taekwondoträning. Typiskt nog missade vi bussen. Hela tiden gick jag och tänkte att det i alla fall var tur att vi, min man och jag, hade handlat kvällens middag redan i söndags och att vi skulle hinna laga iordning den helt snabbt under den timme som är mellan min dotters och min mans taekwondopass.

Riktigt så lätt blev det inte... Min man lade pitabröd i ugnen medan jag rensade den grillade kycklingen och så började han skära grönsaker och blanda wasabi- och vitlökssås. När jag vände mig mot ugnen en stund senare så kunde jag tydligt se, till och med genom vår allt annat än rena ugnslucka, att bröden hade passerat det stadium där de får lite skorpa, men fortfarande är mjuka.

   - Det är nog dags att ta ut de där, påpekade jag och en liten stund senare plockade min man ut sex stenkakor ur ugnen.

   - Jag borde kanske åka och köpa nya, konstaterade han.

Och så var inga pengar, och ingen tid, sparade idag. 

Vaknar till en ny dag av stress. Innan klockan ens har blivit sju på morgonen har jag axlarna uppe under öronen, som fastnitade. Försöker ta några djupa andetag med slutna ögon, försöker slappna av. Men det gör ingen skillnad. För i nästa sekund måste jag ju hjälpa min dotter att klä på sig, skala morötter till fruktstunden på fritids, packa skridskor, leta upp ett linna att ha under taekwondodräkten, klä på mig själv, tjata om tandborstning, be min man fixa skridskorna för att jag nog inte hinner, konstatera att han inte gör det och att det ändå blir jag som måste hinna det också. Tur att jag gick upp före sex på morgonen så att jag var duschad, sminkad, borstad, fixad innan de andra ens vaknade. Var det någon som sa frukost? Va? Jo, en macka lite i farten. Men jo, min dotter ska ju ha frukost också. I kylskåpet ligger en ensam, överbliven pannkaka. Blir hon mätt på bara en? Jag kan inte skicka henne till skolan om hon fortfarande är hungrig. Men vi måste åka snart.

   - Vännen, går det bra att äta pannkaka utan sylt, undrar jag. Vi har ingen sylt hemma. Du kanske kan ta den i handen bara och äta den som den är.

   - Ja. Det går bra, mamma.

Den dåliga mamman. Den stressade mamman.

30 sekunder i mikron och sedan är den lagom varm att hålla i handen. Under 30 sekunder hinner jag plocka in osthyveln i diskmaskinen och ställa in paketet med hårt bröd i skåpet. Och om jag gör det snabbt, plocka undan den smutsiga matlådan som pannkakan har legat i.

Och axlarna kryper uppåt, blir cementhårda. Jag andas för fort. Kan vi åka nu?

 

In i bilen, fyra minuter till skolan. Kliv ur, småspring till dörren, av med skorna, bort till dotterns hylla. Där ska vantar, mössa, halskrage och morötter läggas. Hänger väskan med skridskor på en av hennes krokar under hyllan. Hänger täckbrallorna. Hon kommer springande efter mig.

   - Mamma, jag hänger upp jackan själv, så slipper du göra det, säger hon och ser att jag inte mår bra. Hon ser att det ligger tårar och hotar i mina ögon.

   - Tack vännen, säger jag.

Puss, kram, kram puss. "Jag älskar dig!". "Jag älskar dig!"

Spring till bilen, inte alls redo att åka till jobbet och börja arbetsdagen. Snarare skulle jag vilja rymma iväg. Ringa och sjukskriva mig och bara vara ensam och inte göra någonting alls. Kanske skulle det kunna få min puls att krypa ner under hundra, kanske skulle jag kunna andas om jag bara fick... vila.

Jag gör ett nytt försök att ge mig på det här med bloggandet. Till och från har jag väl gjort det i tio år nu, men lyckas liksom aldrig hålla motivationen uppe. Varför jag tror att det skulle vara annorlunda den här gången vet jag inte. Fast kanske tror jag inte ens det, med tanke på att jag inte ens orkar anpassa bloggens utseende just nu. Det kan ha att göra med att min ögon går ikors och jag knappt ser vad det står i koden.

 

Det har varit en jobbig dag. Faktum är att jag grät vid flera tillfällen på jobbet idag. Och jag är inte en sådan som lipar i tid och otid bland människor. Men just nu har det varit lite väl många saker som gått mig emot. Och även om jag någonstans vet att jag klarar mycket om jag bara biter ihop och bestämmer mig så går det inte alltid att hålla tillbaka tårarna och känna att jag bara vill ge upp. Måste varje moment i mitt liv vara en strid just nu?

 

Nej, det där är faktiskt en överdrift. ALLT är inte skit. Det är bara det här med att stå inför en snar arbetslöshet som är så otroligt stressande. Jag har en månad kvar av min aställning på företaget där jag har jobbat de senaste tolv åren. Det är sorgligt. Och läskigt, kanske framför allt. Jag har egentligen aldrig varit utan ett jobb om man undantar de där månaderna efter gymnasiet i en liten håla i Dalarna där ingen hade något jobb och det var väldigt väntat att det var kommunalpraktik som väntade efter studenten. En praktik där man utnyttjades som fullvärdig arbetskraft för 10 kronor i timmen. Men det var ok, då.

 

Nu är jag vuxen, har vill och barn och situationen är en helt annan. Jag kan inte välja att fllytta tillbaka till mina föräldrar om pengarna tryter. För det är jag som är föräldern. Det är jag som ska se till att mitt barn har det bra och att hon får det hon behöver, att vi har råd att bo kvar i huset.

 

Men jag har en plan, som jag förmodligen kommer att utveckla i ett senare inlägg, och idag fick jag nyheter som helt hotade att omkullkasta den och allt jag har haft planerat för mina närmaste tre och ett halv år kändes som om det krossades under en fikapaus. Och hur stark jag än har tyckt att jag har varit under de dryga två år då jag haft ett slutdatum för min anställning så orkade jag inte mer idag. Och tårarna bara kom. När en arbetskamrat kom och frågade mig hur det var med mig egentligen och jag skulle börja berätta så svämmade ögonen över. Är inte det typiskt - att man alltid blir att tycka lite extra synd om sig själv när någon annan uppmärksammar att man är lite hängig. Det är alltid när någon visa omtanke eller frågar hur man mår som det helt enkelt inte går att låta bli att börja lipa. Så där satt jag vid min dator, fullt synlig för egentligen alla, och tjöt och förklarade att nu skulle jag aldrig få bli sjuksköterska som jag verkligen vill. Jag, som inte ens har sökt ett heltidsjobb på över en månad, för att jag ju visste att jag skulle börja plugga, kunde helt plötsligt inte ens ta första steget mot högskolan. Därför att mina chefter ändrade förutsättningarna för mina sista fyra veckor av drygt decenniumlånga anställning och gjorde det omöjligt för mig att börja mina komvuxstudier om ett par veckor. Och just nu känns det ganska tilltalande att kanske inte vara den där fullständigt korrekta personen som aldrig kommer sent, som aldrig är sjuk, aldrig vabbar. För vad är min framtid värd kontra mitt anseende på ett företag som uppenbarligen inte vill ha mig och mina arbetskamrater som anställda längre, som inte ser något värde i den kompetens vi har och den lojalitet vi har visat.