vardagsstrider.blogg.se

   När man vet att man inte kommer finnas så länge till i världen så... Nä, jag ska nog inte prata generellt för alla med obotliga, dödliga, diagnoser.

   När jag nu befinner mig i den situation jag gör, då jag vet att jag inte kommer att kunna styra alls över det som sker i framtiden, därför att jag inte kommer att finnas kvar för att påverka, så får jag ett helt absurt behov av att ha koll på och kontrollera det jag kan. Jag vill veta att jag lämnar allting i ordningsställt, välförpackat, inventerat och avdammat. Ordning och reda. För en gångs skull! Min familj ska inte behöva undra någonting. Och de ska inte hitta någonting som jag inte vill att de ska hitta! (Jo, en och annan hemlighet har jag faktiskt). Och M ska inte behöva bestämma vilka av mina saker och kläder som ska vara kvar och vilka som kan slängas. Det som finns här den dagen när jag dör, det vill jag också att de ska spara. Men mycket av det kommer att vara nedpackat och klart, uppmärkt och med små noteringar på kartongerna.

   Jag vet inte, är det ett märkligt beteende? Jag kan tycka att det är är ett lagom sätt att närma sig sanningen om framtiden på. Jag behöver liksom inte tänka, men är ändå medveten om varför jag gör vad jag gör. Och det känns bra att göra det nu och inte om ett halvår eller ett år. Nu är det ändå, på något sätt, så abstrakt allting.  

Jag skriver brev till framtiden - till M och Bella. Inget av dem är klart än dock. Och i många av mina böcker (ca 800 titlar) ligger det små lappar med meddelanden till Bella. Främst i mina favoritböcker - de av Inger Alfvén, Cilla Naumann, Anna Gavalda, Bret Easton Ellis och Margreth Atwood och fler. Lapparna skrev jag för många år sedan, långt innan jag blev sjuk (just för att jag var övertygad om att jag skulle BLI sjuk). Det står kommentarer om boken de ligger i, vad jag tycker om dem. Det är viktigt för mig att min dotter blir en sådan som läser (för att läsandde människor tänker på ett bättre sätt!) och idag fick jag henne att lova att hon skulle läsa många av mina böcker när hon blir större.

 

   Idag har jag känt mig ganska pigg, trots endast fem timmar nattsömn. Så jag passade på att göra vad jag tänkt göra hela veckan, men inte tagit tag i tidigare. Jag har gått igenom alla de kläder som vi lagt undan de senaste tre åren. Det resulterade i sju matkassar med barnkläder och en sopsäck med mina kläder som kommer att lämnas in hos typ Röda Korset. Tre kassar med kläder kommer att slängas (om ingen vill ha dem till trasmattor eller något) och en kassa tänker jag försöka pracka på min bror. Det jag sparade var en full kartong med barnkläder som betyder någonting utöver att vara just plagg - som har minnen knutna till sig eller som är "extra fina". Jag sparade också sådant som jag trodde att Bella vill ha till sina eventuella barn. Jag är stolt att jag lyckades hålla ner det till EN kartong. Tidigare har jag haft svårt att föra mig av med till och med slitna strumpbyxor, för att jag minns ett eller flera tillfällen när Bella haft dem på sig... Ok, inte strumpbyxor kanske... Men att slänga saker ligger inte riktigt för mig egentligen.

   Av mina kläder sparade jag nästan dubbelt så mycket - en något mindre kartong med klänningar (ag har sjukt många klänningar) och så ett gäng byxor, kjolar och tröjor. Bella var förtjust när jag sa att jag sparade det till henne och att hon kunde få börja använda det så snart det passade storleksmässigt. Om hon kommer att vilja det när den dagen kommer är en annan sak, men det kändes bra att hon ville ha dem. Och när vi hittade min brudklänning så sa hon att hon tyckte att den var vacker och att hon ville ha den när hon gifter sig. Fast varför hade den inget släp? Sådant känns bra. Det känns som om hon tar med en bit av mig till sitt bröllop. (Fast å andra sidan kanske hon inte ens gifter sig när hon blir vuxen).   

 

   Jag har tre förråd till att städa. Det är lika mycket kläder kvar att gå igenom i dem som i det jag sorterade idag - mest bebiskläder och sådant jag hade på mig när jag vägde under femtio kilo. Jo, jag gjorde det ett tag. När jag var tjugofem-tjugosex. De kläderna kommer att bli lättare att gå igenom. För dem har jag liksom redan konstaterat att jag aldrig mer kommer att ha på mig. De jag gick igenom idag var tyngre, när jag konstaterade att jag förmodligen inte skulle leva tillräckligt länge för att få tillfälle att ha på mig ett par av dem. Det var också uppenbart att jag aldrig mer kommer behöva köpa ett par tunna byxor, typ leggings, för jag har så många par att jag klarar mig resten av min tid (jo, även om den tiden visar sig vara lite längre än vad jag räknar med). Men jag var liksom ändå inte sorgsen. För det känns, som sagt, som om jag gör någonting bra och som om jag gör det här på rätt sätt.

   De säger att man till slut accepterar döden. Jag tror inte att jag kommer att komma dit. Vill man dit? Ger det det lugn inför situationen som jag saknar nu? Alldeles oavsett känns det som det här jag håller på med nu är en form av mental förberedelse. Eller så behöver förråden bara städas, helt enkelt, kommenterade M. Och ja, så är det ju också...