Jag har varit bredvid världen
Sedan doktor Mia sa "...så får vi rikta in oss på en livsförlängande behandling. Kanske kan vi förlänga ditt liv med i alla fall två år..." och fortsatte att mala på utan att ge mig chans att vare sig andas eller bryta ihop, så har jag varit någon annanstans. Jag har inte varit i samma värld som ni andra. Jag har varit så sorgsen, så ledsen och förtvivlad. Jag har varit arg och full i ångest. Jag har gråtit. Gråtit. Gråtit ensam. Med mamma. Med Magnus. Inför mitt barn. Inför främmande människor på sjukhus, på Ica. Jag har gråtit i båten mitt ute på havet, i skogen, på skolgården. Jag har inte fungerat. Och jag har absolut inte velat skriva. Jag hatrinde velat träffa någon eller prata med någon. Att prata får tårarna att rinna, precis som jag gråter nu därför att jag skriver.
Men, vet ni, jag tänker fortfarande inte acceptera att jag bara ska gå och vänta på att cytostatikan ska sluta fungera och cancern börja växa ohämmat i min kropp. Jag tänker inte ligga och vänta på att min lever slutar fungera och att min kropp därför blir förgiftad... Jag tänker inte ligga och vänta på att dö. För jag klarar inte det. Jag orkar inte.
Istället måste jag intala mig själv att det finns alternativ. Letar febrilt efter någon klinik där man kan betala för tumörablation. Och med största sannolikhet kommer jag att bestämma mig för att byta läkare. Jag behöver en doktor som har i alla fall ett uns av empati i kroppen och som kan se mig som människa. Sedan får doktorn gärna i alla fall ge sken av att göra någonting för mig. Jag vill inte ha en doktor som ger upp! Vi kan väl experimentera, prova, chansa !! Vad har jag att förlora liksom.
Jag ska försöka orka skriva lite mer i alla fall.
Jag håller också på att skriva mer "mitt liv", allt viktigt jag minns och som hänt sedan jag föddes. Texten ska Bella få sen.
Och så målar jag en del, för det låter mig slippa vara här och nu en liten stund, och det behövs.
Idag ska jag få cytostatika igen. Jag fick igår efter ett uppehåll på fyra veckor under vilka magen hann börja kännas större och stelare igen. Nu hoppas jag på snabb krympning... För jag tänker inte släppa det lilla hoppet om att få till en opertion som fortfarande finns. Det pyttelilla, minimala hoppet, som trots allt finns i mig.
