Rädd och orolig - växer det?
Det är tre månader sedan min senaste röntgen. Det är två och en halv månad sedan jag började med antikropparna. Jag är övertygad om att de i alla fall hade bra effekt i början. Men... Alltså, ju mer jag skriver just nu, desto ondare gör ryggen, desto mer spänner magen. Jag borde avsluta och försöka hitta någonting distraherande.
I alla fall så berättade jag för en av sköterskorna från hemsjukvården om vad som hände i Falun (det har jag ju inte skrivit om här, mest för att minnena inte är så tydliga och för att det skulle bli en väldigt lång text). När jag hade pratat klart så frågade hon om jag ville träffa en kurator, för att jag låtit så nedstämd medan jag pratat. Jag svarade nej. Men under de följande dagarna tänkte jag lite på det hela. Jag har varit väldigt nere sedan insikten om hur nära döden jag var damp ner över mig där jag låg, flera dagar senare, alldeles ensam i sjukhussalen på SÖS. Och jag har tänkt väldigt mycket på döden. Så nästa gång samma sjuksköterska kom sa jag att jag nog trots allt ville träffa en kurator, men inte samma som jag pratat med tidigare - hon lät mig nämligen inte prata om just döden. Alla mina försök att inleda någon sådan diskussion avfärdades med att "det är långt dit". Men nu är det inte så jäkla långt längre och jag BEHÖVER prata om det. Så jag får träffa en annan. På tisdag. Det känns bra att besöket är planerat till dagen efter röntgenbeskedet, ifall doktor Marcus meddelar någonting som får mig att bryta ihop. Åh... vill inte tänka! Det skulle vara så jäkla orättvist ju. Jag känner mig fortfarande stark. Jag kan fortfarande slåss ett tag till. Några ronder, kanske matcher till kan jag köra, om det finns mediciner som stödjer mig.
Jag älskar att läsa
Jag började skriva detta som ett Facebookinlägg, men det blev lite för långt så jag fick flytta det hit och lite anpassa det till bloggens tema.
Läser Ronnie Sandahls krönika i ab om biblioteken och läsandet i Sverige och konstaterar att väldigt få av de människor jag lärt känna de senaste 15 åren är sådana som läser. En del säger till och med lite stolt att de inte läst en bok sedan de gick ut skolan. Det är inget att vara stolt över! Däremot är mina "äldre" vänner i större utsträckning läsare.
Faktum är att jag genast betraktar en icke-läsare som lite mindre intelligent. (Ibland har jag dock fel). Om man avstår läsningen pga dyslektiska el psykosociala anledningar är det en sak, men ganska ofta tror jag att det beror på en oförmåga att reflektera över saker.
Och det spelar mindre roll vad man läser, bara skillnaden mellan att göra det eller inte göra det är så mycket större än om man väljer en simplare deckare eller en enkel "tantbok" eller om man läser Sartre och Kafka. För mig i alla fall. Själv läser jag allt på skalan, från riktigt dålig kiosklitteratur till de stora, kanoniserade klassikerna. En läsare har, inbillar jag mig, dessutom en större analytisk förmåga och är mer empatisk. Inte av sig själv, alla gånger. Jag tror att läsningen hjälper till att utveckla sådana förmågor.
I krönikan nämns att ett stort antal femtonåringar inte ens kan läsa en tidningsartiklel. Skrämmande! Man blir inte förvånad över att kunskapsnivåerna i skolan sjunker. Vad som däremot är otäckt är att tänka hur det kommer sig att så få är intresserade av att läsa. Visst finns en massa saker som konkurrerar om uppmärksamheten och tiden numer, som inte fanns när jag själv var liten... Men, men... Läser inte föräldrar för sina små barn längre? Hur somnat de barnen? Det finns inte mycket som är mysigare än att krypa ner under täcket med Bella och kramas och busa för att en stund senare öppna upp en kapielbok (Harry Potter och den flammande bägaren, just nu) och läsa för henne. Det har vi gjort, både M och jag, sedan hon började prata. (Innan dess sjöng jag istället). Men om föräldrarna inte läser - hur ska barnen få upp intresset för böcker, nu när lärarna i skolan verkar lägga mindre och mindre vikt vid litteraturen? Någon måste ju visa barnen alla dessa fantastiska världar! En förälder som inte läser för sitt barn berövar barnet många stora upplevelser.
De gånger jag pratar med Bella om att jag (nog) inte kommer att finnas kvar här när hon blir större så har jag fått henne att lova tre saker. För det första så vill jag att hon tar hand om sig själv och allt vad det innebär. Sedan så har hon fått svära på att inte låta någon vara dum mot henne. Och det sista löftet, hittills, är att hon ska läsa böcker! Och hon kommer att göra det. Bella gillar böcker. Och hon gillar bokhandlar. Jag tror att hon har insett den stora skillnaden mellan att läsa en bok och se en film. Och jag blir nöjd och glad. Jag tänker att om jag har gjort min dotter till en läsare så har jag i alla fall gett henne en stor förutsättning att klara sig bra i skolan, och i livet.
