vardagsstrider.blogg.se

Ibland går det liksom bara inte. Jag är inte intresserad av mat. Hunger kan jag känna, men inte matlust. Det har nog delvis med förändrat luktsinne och förändrade smaklökar att göra, men också "anorexi" ska vara en biverkan jag kan drabbas av. Jag antar att man med detta inte menar den anorexin då man får en vanföreställning om den egna kroppen utan just ett ointresse för mat. Kanske har jag en "släng" av det med. Ikväll fick jag i alla fall i mig Felix ost&broccolisoppa. Den äter jag ofta. Den är inte smakförändrad. Och så kan jag bli sugen på grytor. Problemet är att när det väl är dags att handla eller laga, så har det gått över. Jag har en lång lista med maträtter jag kunde tänka mig att äta för någon dag sedan. Idag är bara tonfiskwrapsen intressanta. Det får liksom inte kännas som "för mycket" mat när jag ska äta, då tar det stopp redan innan jag börjar. Och det får absolut inte ha en steklukt över sig. Vissa dagar har jag till och med problem bara med att gå förbi spisen, för att jag tycker att den luktar illa - fem timmar efter att den används. Det är liksom någonting stickande som letar sig in i näsan och ger nästan kväljningar.
Ikväll har jag fått ett klart dropp. Med tillsatt kalium. Jag har sagt att jag inte vill ha droppen med 1140 kcal i. Så dåligt äter jag inte. Och jag gick upp sex kilo mellan november och januari. Visserligen hade jag gått ner en del innan dess, så någonstans hamnade jag kanske på plus minus noll. Men bara för att man har cancer behöver man ju inte kosta på sig att bli fet. Faktum är att övervikt, liksom undervikt, är dåligt vid cancer. Så nu försöker jag ligga stilla där jag är, typ. Hade jag vetat, eller trott, att jag hade en framtid som frisk så hade jag kanske fåfängt jublat åt viktnedgången, men nu får hälsa gå först. Dock har min muskelmassa minskat drastiskt. Mina vader känns som om de är hälften så stora som för ett år sedan och min rumpa har helt ändrat form. Det är paranteser, men ändå någonting jag själv lägger märke till och inte riktigt gillar. Att promenera bygger tydligen inte muskler, och att ta mig för styrketräning hemma går så där. De dagar jag har energi över så lägger jag den på små projekt som jag länge tänkt att jag borde göra men inte orkat. Eller på att städa.
Sedan har jag, även om jag inte riktigt vill erkänna det, börjat göra saker som förbereder hemmet på att jag inte längre kommer att finnas här. Jag kommer på mig själv med att organisera och strukturera i förråd, i klädlådor och så vidare. Jag tänker ut lösningar för Bellas smyckesförvaring och försöker antyda till Magnus att man måste dammtorka listerna ibland också, eller torka av köksluckor... Jag vill inte vara sådan, men det liksom bara händer. Jag vet att de kommer att klara sig bra, men jag vill ändå förbereda saker så mycket det går.
Jag vet, det låter uppgivet. Och jag tänker inte påstå att jag har en massa illusioner om att jag finns här om fem år, men samtidigt så är det ganska många dagar då jag tänker att jag kommer att klara mig länge. Någonstans inne i mig ekar en knappt hörbar tanke om att det kanske blir bättre än vad jag befarar. Kanske klarar mig längre än vad jag själv, och andra tror. Kanske tillhör jag de 5% som faktiskt klarar sig i många år... Det väljer jag att tro och intalar mig själv att allt det där förberedande jag gör bara är för säkerhets skulle. Det är ju inte direkt så att jag sitter och skriver ner hur jag vill ha min begravning. Fast egentligen borde jag väl. Jag kan ju bli påkörd imorgon.

Jag ringde till min kontaktsköterska på onkologen på Sös idag för att få veta hur jag ska hantera inflammationen i ögat. Man bestämde att ASIH skulle få titta på det och att jag skulle få ögonskölj idag och att man skulle beställa hem kortisonkräm till mig, men den kommer först på torsdag.
Det var också vad som skedde. Sköterskan tittade på mig och sa att det röda och irriterade i mitt öga sitter för långt ner för att det skall kunna vara hornhinnan som är inflammerad. Mer troligt med en helt ordinär ögoninflammation och det vore ju skönt, för det är ju inte alls lika illa.

Annars har det varit ännu en märklig dag med en olustig känsla i kroppen. Som en rastlöshet under ett lager av håglöshet. Jag vet - det går rakt emot varandra. Och det är därför som jag avskyr att må så här. Det finns liksom ingenting som hjälper. Eller jo, att sova. Men idag är Magnus hemma och jobbar eftersom han är ordentligt förkyld. Och klockan 11:05 ringde de från skolan och Bellas fröken sa att hon sagt att hon inte mådde helt bra. Jag skrattade lite när hon sa det... Bella var nämligen hostig i morse och jag sa, det sista jag gjorde innan hon åkte till skolan, att hon ju skulle säga till sin fröken om hon började må sämre så att hon kunde ringa oss om Bella behövde gå hem. Så i princip satt vi i soffan hela morgonen och väntade på samtalet från fröken. Så Bella har haft en ganska trist dag - hon fick jobba i sin mattebok här hemma istället för att, som hon nog hade tänkt sig, spela på sin ipad och se på tv. Man ska inte få ha kul när man är "fejksjuk". Imorgon vill hon gå till skolan.

Själv ska jag försöka att faktiskt göra någonting i morgon och inte bara ligga i soffan och må konstigt. Om inte annat så blir det i alla fall en promenad till skolan och vidare färd till Bellas träning.

Och så ska jag göra tonfiskwrapen till lunch. Och så ska jag försöka att styra över min kost till att bli mer vegetarisk igen. Jag har inte varit så noga med vad jag ätit på sista tiden. Det är dags för en skärpning. Och när jag nu inte njuter av särskilt mycket av det jag äter så kan jag lika gärna se till att få i min någonting nyttigt om jag ska forcera ner maten.