vardagsstrider.blogg.se

   Jag är helt klart i en mental svacka. Kan vara därför som jag skriver här igen. Eller så kom svackan för att jag började skriva... Jag orkar inte hålla borta mörka tankar på samma sätt som jag har gjort de senaste månaderna. Med stor sannolikhet har det till viss del att göra med att jag har alla de här biverkningarna. Man känner av kroppen liksom. Och det blir ingen energi, inga riktigt bra dagar.

 

Jag tänker på sådan saker som att jag inte kommer att kunna finnas här för att skydda och hjälpa mitt barn. Det känns som om det är det värsta. Hon är så ömtålig ju. Även om hon samtidigt är tuff och full av självtillit och tro på sina egna förmågor. Men sin mamma behöver man ändå. Och jag kommer inte att finnas där. Och M kommer att få leva halva sitt liv utan mig.

   Statistiskt lever jag knappt ett och ett halv år till. Det är sådant jag inte vill veta egentligen. Det hinner inte komma så många nya medicinska upptäckter på 1,5 år och det är svårt att behålla en hoppfull syn på saker och ting. Att jag kommer dö av cancern har jag ju vetat i snart ett år, men någonstans vill jag ändå intala mig själv att jag kan klara många år innan det är dags, om än i ett stundvis bedrövligt skick.

 

   Kanske är jag dum som försöker hålla mig borta från pillrena. Jag behöver dem nog för att orka mentalt. I alla fall under de här tyngre perioderna. Idag har jag ingenting i kroppen. Har inget plåster, inget morfin... Jag ska ta en Oxascand snart. De är lugnande, men inte så starka. Jag behöver det idag. Och sätta på det där plåstret kanske. Men framför allt måste jag nog göra någonting så att det känns som om jag hjälper mig själv lite grann igen. Kanske äta bättre. Jag borde försöka utesluta socker igen, men det känns svårt när jag nu har problem att äta. Jag måste ju få min energi någonstans ifrån. Och M är på mig om att träna, kämpa och allt sånt där. Hans tilltro till min förmåga att bita ihop och vara stark och kämpa är betydligt större än min egen de flesta dagar. Jag antar att han är ganska frustrerad när jag blir sådan här, när jag inte förmår försöka. Men han visar det inte.

 

   Jag kanske borde läsa Anti-cancer-boken igen. Den var väldigt inspirerande medan jag fortfarande läste. Men sedan ramlade bit efter bit liksom bort. Och när de började ge mig dropp med glukos så kändes det så fullständigt meningslöst att jag skulle fortsätta att utesluta socker ur min diet. Och jag tröttnade så hårt på lax och kyckling. TIll slut var rött kött det enda jag var sugen på. Dessutom var det svårt att kombinera den där maten med sådant som M och Bella ville och kunde äta. Mest på grund av lathet antar jag. Men nu, när jag ändå mår bättre än i höstas och orkar laga min egen mat borde jag kanske göra en omstart, trots allt. Ett försök gör ju ingenting sämre i alla fall. Och om exemplena i boken stämmer så kan det levene han förespråkar faktiskt hjälpa lite. Jag är rätt korkad som inte lever efter det där varje dag. Det är ju ett billigt pris om man lever någon månad extra. Jag ska nog diskutera det med M ikväll. Jag skulle önska att han som skrivit bokan hade gett ut en sidoskrift med bra recept dock. Det är svårt att kombinera ihop allt så att det blir fungerande, goda rätter ibland. Och att bara äta vitt kött med sallad varje dag håller inte. Behöver bra, intressanta och smakrika vegetariska recept, känner jag.

 

   Idag har jag också, för första gången på mycket länge, surfat runt på olika sidor om cancer. Att ramla över statistik som prata om 1% överlevnad är inte direkt uppmuntrande. Det ökar inte motivationen. Å andra sidan så inser jag, ännu en gång, att jag själv måste vara mer aktiv. Och att jag nog måste vara det ganska snart. Jag borde ha röntgenundersökning om ungefär tre veckor så om fyra har jag nog ett läkarbesök. Tills dess behöver jag ha bestämt mig hur jag vill hantera min sjukdom. Operation? Inte operation? Hur ska jag kunna bestämma det? Hur vet man vad som är bäst? När jag var i kontakt med Uppsala cancer clinic i höstas så sa de att de kan tänka sig att operera mig, om jag först ser till att få bort några metastaser ur levern (jag hade åtta stycken vid senaste kollen). Men han sa också att han inte kan garantera att operationen skulle förlänga mitt liv alls. Och operationen kostar en halv miljon. Det är inget man bara slänger upp så där... Lika lite som man lägger sig på ett operationsbord bara så där och låter dem skära upp en. Fast jag dör ju i vilket fall... Att genomföra operationen ger mig kanske en chans att leva lite längre. Och kanske hinner man då få fram ett kroppseget immunpreparat eller någon annan behandling som jag kan testa. Kanske kan jag hanka mig fram i tre år, fem år.