vardagsstrider.blogg.se

Varför är just kvällarna så svåra?

Nu när jag inte längre tar morfin blir jag mycket oftare ordentligt ledsen. Jag tänker på saker som att jag måste tala om för M vilka försäkringar han måste skriva över på sig när jag  dör. 

Och jag tjatar med Bella om hur vacker hon är och hur mycket jag älskar henne. Jag vill att hon ska minnas mig som en kärleksfull mamma. Och jag gråter när hon somnat. 

Samtidigt går det inte att inte ha ett hopp om att det ska gå att hålla ut flera år. Så tänker jag om dagarna. Men kvällarna, de är svåra. 

 

Jag har tabletter jag kan ta vid behov. Men de är beroendeframkallande och det sista jag vill är att bli "knarkig" den sista tiden. Så jag låter bli dem för det mesta. Dessutom ger de krypningar i benen så att jag får svårt att somna. Då är själva sömmen en bättre tillflyktsort. Bredvid mitt sovande barn. Med näsan i hennes hår och armen försiktigt om hennes lilla kropp.

Ibland tänker jag inte ens på att jag är sjuk. Ibland är jag övertygad om att jag kommer leva många år till. Det ser ju bättre ut! 

Men så kommer mörka stunder, då allt blir så konkret, att det känns helt overkligt. Jag har väl inte cancer heller! Det kan jag ju inte ha. Det vore helt absurt ju. Det går inte när man är 36 och mamma och fru. Inte kan jag varà så sjuk att jag kommer dö ifrån dem?! Och så kommer tårarna och alla de tankar jag skjutit undan i flera dagar. Och jag tar en tablett eller två för att orka finnas. Och ändå är det allt jag vill - att få finnas kvar.

Nu kommer de inte förrän på fredag - asih. Det står för avancerad sjukvård i hemmet. Och jag är väldigt kluven till dem. De kommer hit och tar blodprover på mig och lämnar mediciner, gratis. De har också kuratorer, sjukgymnaster och .... Knutna till sig dom kommer hit om jag vill.

Det är service hela vägen. Jag kan ringa dem mitt i natten om jag vill.

Men, de ringer jämt känns det som. Sköterskorna för att fråga vad jag behöver i medicinväg och läkarna för att kolla hur jag mår. Och grejen är att det förvisso är skönt att slippa åka till sjukhusen för att ta prover, men jag BEHÖVER ärenden för att inte bli liggande i soffan hela dagen. Nu behöver jag egentligen inte gå upp förrän 13:30 för att hämta Bella. Och det är inte alla dagar. 

De dagsr asih kommer så gör de det mellan 09:00 och 12:00, så då måste jag hålla mig vaken den tiden, vilket ju gör mig skittrött på eftermiddagen.

 

Lite, kanske obefogat, gnäll.

Jag har i alla fall orkat baka den där kladdkakan jag lovade Bella att vi skulle göra. Vad jag däremot inte orkat är att klippa ner hallonbuskarna. Det får bli imorgon.
Istället sitter jag i soffan och försöker styra tankarna. Jag har ju nästan inget morfinintag längre och inget som lugnar tankarna. Eller jag har ju - Stesolid och lite annat. Men jag gråter nog hellre en skvätt om dagen än tar dem om jag inte absolut måste. Känns mer logiskt att gråta.

...men de här dagarna känner jag mig knappt vid liv. Jag sover bort hela dagarna och har ingen lust till något. Och jag undrar vad som tär mest - cancern eller alla mediciner?

I morgon ska jag försöka vara en halvt fungerande mamma i alla fall. Det är alltid det viktigaste....

Jag skrev bara om det jublande positiva igår och glömde rapporters att bukhinnan i stort sett såg oförändrad ut och det är ju den jag måste få bukt med. Cytostatika tar inte så bra på bukhinnor för att det inte är så mycket blodcirkulation där.

Jag ska också få ett vilouppehåll på upp emot två månader runt jul. Längtar.

Vidare vill jag igen säga att är ledsen att jag är dålig på att svara i telefon och på sms, men jag sover större delen av dagarna.

Jag trodde i början av min behandling att man inte skulle bli så otroligt trött av behandlingen med cytostatikan som man blir. I början var jag mest illamående och oförmögen att äta. Numer är illamåendet borta, jag känner inte av det alls. Däremot slås min mage ut i ett gäng dagar och binder mig till hemmet och toaletten, vilket är smått handikappande. Jag får också atropin i samband med behandlingen. Det preparatet ger min medvetna hallusinationer. Igår växte det upp träd runt mig när jag låg i sängen. De var lila och kunde vrida på sig och bli till papperskorgar. Rätt absurt. Men hittills tror jag att alls mina hallusinationer har varit saker som jag varit 

febern om att de inte är verkliga.

 

Och så det där läkarbesöket i måndags då. Jag träffade doktor Marcus, som jag fortfarande tycker är en mycket bra läkare. Jag är jätteglad över att ha "hittat" honom. Han lyssnar in ordentligt. Och i måndags fick jag svar från röntgen jag gjorde 4 oktober. Han berättade att metastaserna i levern krymt väsentligt. Ä en huvudtumören har krympt men det är tydligen svårt att se ordentligt långt ner i buken så det gick inte veta hur mycket. Men jag känner ju själv att det är ganska mycket. Positivt är också att jag över huvudtaget inte kan känna den metastas jag haft i lymfan vid nyckelbenet. Doktor Mia, som bar den första onkologen jag träffade sa till mig att om den metastasen försvann så skulle min behandling hamna i ett läge där man kan diskutera operation igen. Jag ska diskutera det med Marcus senare. 

Men nu ska jag njuta av en extra vecka fri från  cytostatika. Jag behöver den lilla extra återhämtningen nu. För min kropp är mycket trött just nu.

Jag har inte orkat skriva om måndagens positiva läkarbesök än, men jag ska. Hittills har har mest legat på soffan och sovit eller hallusinerat. Men idag blev det en lite längre promenad till skolan så kanske har jag ork att skriva ikväll