vardagsstrider.blogg.se

Jag trodde i början av min behandling att man inte skulle bli så otroligt trött av behandlingen med cytostatikan som man blir. I början var jag mest illamående och oförmögen att äta. Numer är illamåendet borta, jag känner inte av det alls. Däremot slås min mage ut i ett gäng dagar och binder mig till hemmet och toaletten, vilket är smått handikappande. Jag får också atropin i samband med behandlingen. Det preparatet ger min medvetna hallusinationer. Igår växte det upp träd runt mig när jag låg i sängen. De var lila och kunde vrida på sig och bli till papperskorgar. Rätt absurt. Men hittills tror jag att alls mina hallusinationer har varit saker som jag varit 

febern om att de inte är verkliga.

 

Och så det där läkarbesöket i måndags då. Jag träffade doktor Marcus, som jag fortfarande tycker är en mycket bra läkare. Jag är jätteglad över att ha "hittat" honom. Han lyssnar in ordentligt. Och i måndags fick jag svar från röntgen jag gjorde 4 oktober. Han berättade att metastaserna i levern krymt väsentligt. Ä en huvudtumören har krympt men det är tydligen svårt att se ordentligt långt ner i buken så det gick inte veta hur mycket. Men jag känner ju själv att det är ganska mycket. Positivt är också att jag över huvudtaget inte kan känna den metastas jag haft i lymfan vid nyckelbenet. Doktor Mia, som bar den första onkologen jag träffade sa till mig att om den metastasen försvann så skulle min behandling hamna i ett läge där man kan diskutera operation igen. Jag ska diskutera det med Marcus senare. 

Men nu ska jag njuta av en extra vecka fri från  cytostatika. Jag behöver den lilla extra återhämtningen nu. För min kropp är mycket trött just nu.