vardagsstrider.blogg.se

Vaknar till en ny dag av stress. Innan klockan ens har blivit sju på morgonen har jag axlarna uppe under öronen, som fastnitade. Försöker ta några djupa andetag med slutna ögon, försöker slappna av. Men det gör ingen skillnad. För i nästa sekund måste jag ju hjälpa min dotter att klä på sig, skala morötter till fruktstunden på fritids, packa skridskor, leta upp ett linna att ha under taekwondodräkten, klä på mig själv, tjata om tandborstning, be min man fixa skridskorna för att jag nog inte hinner, konstatera att han inte gör det och att det ändå blir jag som måste hinna det också. Tur att jag gick upp före sex på morgonen så att jag var duschad, sminkad, borstad, fixad innan de andra ens vaknade. Var det någon som sa frukost? Va? Jo, en macka lite i farten. Men jo, min dotter ska ju ha frukost också. I kylskåpet ligger en ensam, överbliven pannkaka. Blir hon mätt på bara en? Jag kan inte skicka henne till skolan om hon fortfarande är hungrig. Men vi måste åka snart.

   - Vännen, går det bra att äta pannkaka utan sylt, undrar jag. Vi har ingen sylt hemma. Du kanske kan ta den i handen bara och äta den som den är.

   - Ja. Det går bra, mamma.

Den dåliga mamman. Den stressade mamman.

30 sekunder i mikron och sedan är den lagom varm att hålla i handen. Under 30 sekunder hinner jag plocka in osthyveln i diskmaskinen och ställa in paketet med hårt bröd i skåpet. Och om jag gör det snabbt, plocka undan den smutsiga matlådan som pannkakan har legat i.

Och axlarna kryper uppåt, blir cementhårda. Jag andas för fort. Kan vi åka nu?

 

In i bilen, fyra minuter till skolan. Kliv ur, småspring till dörren, av med skorna, bort till dotterns hylla. Där ska vantar, mössa, halskrage och morötter läggas. Hänger väskan med skridskor på en av hennes krokar under hyllan. Hänger täckbrallorna. Hon kommer springande efter mig.

   - Mamma, jag hänger upp jackan själv, så slipper du göra det, säger hon och ser att jag inte mår bra. Hon ser att det ligger tårar och hotar i mina ögon.

   - Tack vännen, säger jag.

Puss, kram, kram puss. "Jag älskar dig!". "Jag älskar dig!"

Spring till bilen, inte alls redo att åka till jobbet och börja arbetsdagen. Snarare skulle jag vilja rymma iväg. Ringa och sjukskriva mig och bara vara ensam och inte göra någonting alls. Kanske skulle det kunna få min puls att krypa ner under hundra, kanske skulle jag kunna andas om jag bara fick... vila.