vardagsstrider.blogg.se

Jag gör ett nytt försök att ge mig på det här med bloggandet. Till och från har jag väl gjort det i tio år nu, men lyckas liksom aldrig hålla motivationen uppe. Varför jag tror att det skulle vara annorlunda den här gången vet jag inte. Fast kanske tror jag inte ens det, med tanke på att jag inte ens orkar anpassa bloggens utseende just nu. Det kan ha att göra med att min ögon går ikors och jag knappt ser vad det står i koden.

 

Det har varit en jobbig dag. Faktum är att jag grät vid flera tillfällen på jobbet idag. Och jag är inte en sådan som lipar i tid och otid bland människor. Men just nu har det varit lite väl många saker som gått mig emot. Och även om jag någonstans vet att jag klarar mycket om jag bara biter ihop och bestämmer mig så går det inte alltid att hålla tillbaka tårarna och känna att jag bara vill ge upp. Måste varje moment i mitt liv vara en strid just nu?

 

Nej, det där är faktiskt en överdrift. ALLT är inte skit. Det är bara det här med att stå inför en snar arbetslöshet som är så otroligt stressande. Jag har en månad kvar av min aställning på företaget där jag har jobbat de senaste tolv åren. Det är sorgligt. Och läskigt, kanske framför allt. Jag har egentligen aldrig varit utan ett jobb om man undantar de där månaderna efter gymnasiet i en liten håla i Dalarna där ingen hade något jobb och det var väldigt väntat att det var kommunalpraktik som väntade efter studenten. En praktik där man utnyttjades som fullvärdig arbetskraft för 10 kronor i timmen. Men det var ok, då.

 

Nu är jag vuxen, har vill och barn och situationen är en helt annan. Jag kan inte välja att fllytta tillbaka till mina föräldrar om pengarna tryter. För det är jag som är föräldern. Det är jag som ska se till att mitt barn har det bra och att hon får det hon behöver, att vi har råd att bo kvar i huset.

 

Men jag har en plan, som jag förmodligen kommer att utveckla i ett senare inlägg, och idag fick jag nyheter som helt hotade att omkullkasta den och allt jag har haft planerat för mina närmaste tre och ett halv år kändes som om det krossades under en fikapaus. Och hur stark jag än har tyckt att jag har varit under de dryga två år då jag haft ett slutdatum för min anställning så orkade jag inte mer idag. Och tårarna bara kom. När en arbetskamrat kom och frågade mig hur det var med mig egentligen och jag skulle börja berätta så svämmade ögonen över. Är inte det typiskt - att man alltid blir att tycka lite extra synd om sig själv när någon annan uppmärksammar att man är lite hängig. Det är alltid när någon visa omtanke eller frågar hur man mår som det helt enkelt inte går att låta bli att börja lipa. Så där satt jag vid min dator, fullt synlig för egentligen alla, och tjöt och förklarade att nu skulle jag aldrig få bli sjuksköterska som jag verkligen vill. Jag, som inte ens har sökt ett heltidsjobb på över en månad, för att jag ju visste att jag skulle börja plugga, kunde helt plötsligt inte ens ta första steget mot högskolan. Därför att mina chefter ändrade förutsättningarna för mina sista fyra veckor av drygt decenniumlånga anställning och gjorde det omöjligt för mig att börja mina komvuxstudier om ett par veckor. Och just nu känns det ganska tilltalande att kanske inte vara den där fullständigt korrekta personen som aldrig kommer sent, som aldrig är sjuk, aldrig vabbar. För vad är min framtid värd kontra mitt anseende på ett företag som uppenbarligen inte vill ha mig och mina arbetskamrater som anställda längre, som inte ser något värde i den kompetens vi har och den lojalitet vi har visat.