vardagsstrider.blogg.se

   Det känns konstigt. I magen. Typ vid äggstockarna. Typ där den stora tumören sitter. Det spänner och känns lite tungt. Och det gör ont mot ryggen ibland. Ganska mycket är det samma känsla som innan jag cellgifterna började krympa cancern. Jag lägger handen över tumören och konstaterar att den känns annolunda. Men jag kan inte säga om den känns större eller mindre. Bara att det inte är lika som för någon vecka sedan. Det är inte första gången som jag har känslan av att det går åt fel håll. Tidigare gånger har jag lugnat mig med att tänka att det kanske bara är så att knölen därinne har ändrat läge och därför känns mer. Men den här gången går det inte. Jag kan inte övertyga mig själv. Det känns helt enkelt inte bra.

   Bidragande till min oro är säkert också det faktium att jag på måndag får veta vad den senaste röntgen (den jag gjorde i tisdags) visar. Självklart är det nervöst. Mycket för att jag har den där känslan i magen, men också för att jag inte vet vad man gör, behandlingsmässigt, om det visar sig att antikropparna inte fungerar. Går tillbaka till min förra behandligen i första hand, tror jag. Men sedan vet jag inte om det finns någonting mer att ta till. Och vad händer då? Kan man prova att stråla? Kanske ska jag satsa på operation ändå, innan det hinner växa för mycket. Eller finns det ingenting? Hur lång tid tar det då? Tills jag dör. Eller finns det studier? Hur hittar jag studier? Jag vill prova stamceller. Jag vill prova manipulation av immunförsvaret. För det ska inte ta slut redan nu. Jag ska ha minst ett år kvar, enligt statistiken. Jag kan ju inte klara mig kortare än genomsnittet! Jag ska ju vara undantaget. Vara stark. Klara av motgångar och kämpa mig igenom match efter match. Det är ju planen. Men nej, just nu känns det inte alls bra.

   Min tröst hittills har varit att jag inte kan känna den lilla lymfmetastasen som jag har under nyckelbenet. Den försvinner ibland, växer ibland och kommer tillbaka ordentligt under behandlingsuppehåll. Nu har den varit ett sandkorsstort eko av sig själv under senaste månaden, har knappt gått att hitta. Den är fortfarande väldigt liten i jämförelse med vad den har varit, men det är inte svårt att hitta den längre. (Det skulle kunna vara ett resultat av att jag har petat och klämt en väldans massa på sista tiden och liksom retat fram en reaktion). 
   Det är tre månader sedan min senaste röntgen. Det är två och en halv månad sedan jag började med antikropparna. Jag är övertygad om att de i alla fall hade bra effekt i början. Men... Alltså, ju mer jag skriver just nu, desto ondare gör ryggen, desto mer spänner magen. Jag borde avsluta och försöka hitta någonting distraherande. 

 

   Sedan jag i Falun var mycket nära döden så har jag varit hängig och tänkt mer än tidigare. Det har varit svårt att tygla tankarna. Jag vet nu att det kan gå väldigt fort. Från en dag till en annan. Egentligen på bara några timmar. Men en blodförgiftning ska definitivt inte få döda mig, nu när jag vet hur den fienden ser ut och jobbar. Min snälla mamma köpte en örontermometer åt mig och nu kollar jag tempen två gånger per dygn. Det är en början. Och jag behandlar alla mina småsår och självsprickor med största respekt. Jag vet att det minsta av småsår kan bli infekterat.
   I alla fall så berättade jag för en av sköterskorna från hemsjukvården om vad som hände i Falun (det har jag ju inte skrivit om här, mest för att minnena inte är så tydliga och för att det skulle bli en väldigt lång text). När jag hade pratat klart så frågade hon om jag ville träffa en kurator, för att jag låtit så nedstämd medan jag pratat. Jag svarade nej. Men under de följande dagarna tänkte jag lite på det hela. Jag har varit väldigt nere sedan insikten om hur nära döden jag var damp ner över mig där jag låg, flera dagar senare, alldeles ensam i sjukhussalen på SÖS. Och jag har tänkt väldigt mycket på döden. Så nästa gång samma sjuksköterska kom sa jag att jag nog trots allt ville träffa en kurator, men inte samma som jag pratat med tidigare - hon lät mig nämligen inte prata om just döden. Alla mina försök att inleda någon sådan diskussion avfärdades med att "det är långt dit". Men nu är det inte så jäkla långt längre och jag BEHÖVER prata om det. Så jag får träffa en annan. På tisdag. Det känns bra att besöket är planerat till dagen efter röntgenbeskedet, ifall doktor Marcus meddelar någonting som får mig att bryta ihop. Åh... vill inte tänka! Det skulle vara så jäkla orättvist ju. Jag känner mig fortfarande stark. Jag kan fortfarande slåss ett tag till. Några ronder, kanske matcher till kan jag köra, om det finns mediciner som stödjer mig. 

   Nu tänker jag sätta mig och teckna och stänga av hjärnan från alla andra tankar ett tag. Bella, som är hemma och är sjuk, har redan börjat rita.