Vilka är ni?
Jag skrev det tidigare, men jag blir förundrad(!); över att det är så många som besöker min sida varje dag trots att jag så sällan skriver. Det är fortfarande omkring tjugo personer som tittar in här dagligen. Det lägsta besökarantalet i åt är åtta unika personer På ett dygn. Min senaste uppdatering var 20 mars. Det är lite drygt två månader. Jag förundras.
Och så klart undrar jag vilka ni är, ni som är här och "kollar till mig" ofta. Jag får ju inte veta det, inser jag.
Jag ligger ju på SÖS just nu efter "nästanoperationen". Min mage gör ont. Jag blev trots allt skuren i igår och kirurgen rörde ju om lite bland tarmar och sådant därinne. Det största snittet är nedanför naveln och det är också där det gör mest ont. Jag har fått en påse klistrad över såret där så att buk- och sårvätska kan rinna ut. Själv tycker jag nog att man borde försöka att få det att sluta rinna istället. Men det är väl inte upp till mig, kanske. Hela vänstra sidan av magen är rätt öm dock och jag får än mer morfin än vad jag brukar ha hemma. Annars är det svårt att göra rörelser som att sätta sig upp och så utan att det gör ont.
(Blåmärkena på min mage är efter injektioner med smärtstillande och blodförtunnande som jag ger mig själv varje dag. Det blir 5-6 sprutor per dygn och en del träffar blodkärl).
Kan kanske föreställa mig hur det hade känts om man faktiskt skurit upp mig ordentligt. Då hade jag å andra sidan blivit smärtlindrad via epiduralen istället. Nu plockade man bort den redan nere på operation innan jag vaknade.
Den här smärtan i kombination med bultandet från en infekterad tå och det faktum att sängen är så hård att hela kroppen ömmar gör det svårt att sova. Det har inte blivit många timmar i natt. Och jag kissar inte tillräckligt mycket för att sköterskorna ska vara nöjda så de väcker mig för att jag ska gå upp och försöka. Om jag lyckas så ska de också scanna min urinblåsa för att se hur mycket det är i den. Går det över 400 ml får man tillbaka sin kateter. Och jag tänker mig ju att åka hem idag, så det vill jag inte alls det, så om jag vaknar av annan anledning så går jag också in på toaletten och försöker uträtta något.
Min snälla mamma har alldeles för stora besvär med sina svullna och onda fingrar för att klara av att jobba, så hon kommer och hämtar mig senare idag och kör mig till hem till Tumba. Annars hade jag fått åka sjukresa och det gillar jag INTE.
Min man? Han kan inte hämta mig eftersom Bella och han är i Trosa hela dagen. De är där på taekwondoläger. Idag är det åtta timmar träning på programmet för deras del. För min del borde jag satsa på åtta timmar "sovning".
Kommentarer
Svar:
Jaha! Jag trodde det var något du bestämt dig för att aldrig göra. Vilken tur att jag bara skrivit bra saker om dig! (Eller?)Vet du, jag saknar dig och längtar hem till dig och Stella-Bell helt vansinnigt mycket!
Jag är glad att du är här till slut i alla fall! Även om det bara bara blir ett gästspel...
(Gjorde om bloggen lite nyss (mobilanpassade) så mitt svar hamnade fel först. Men nu har jag lärt mig).
Jessicka
Svar:
Ja, Louise... Jag hann ju aldrig riktigt lära känna dig, eller "upptäcka" dig kanske är mer rätt ord. Sådant tar tid för mig. Jag har alltid varit försiktig och lite reserverad när jag träffar nya människor. Du verkar så himla snäll och omtänksam, tänker jag nu men när jag var på kurser och ni var ert "färdiga tjejgäng" så kändes ni lite läskiga först :-)
Det är sådant som är positivt med sjukdomar som min - man får en chans att upptäcka att man har många fina människor runt omkring sig som är beredda att komma med stödjande tillrop. Tack för allt sådant!
Jessicka
Svar:
Tack Pia!Jodå, jag har "full koll" på vem du är. Du har ändå funnits länge, om än i olika grad, genom min mamma. Och så än mer på senare tid har jag intryck av. Hon pratar en hel del om att hon har träffat dig eller pratat i telefon med dig. Det låter som en bra och viktig relation, tycker jag!
Kul att du läser min blogg (även om kul kanske är fel ord i sammanhanget).
Jessicka
Svar:
Tack själv, Pernilla! En stor anledning till att jag skriver och pratar så öppet om min sjukdom som jag gör, är just för att jag vill få människor att inse hur sköra de är och hur viktigt det trots allt är att prioritera det (och de) som verkligen betyder någonting i livet. Många människor skulle behöva justera sina perspektiv lite, upplever jag. Men jag räknar inte dig till en av dem. (Utan att känna dig så väldigt bra). Jag tror att du är en väldigt tänkande och reflekterande människa och så länge man är det tror jag att man kommer på ett ganska bra spår i livet. Jag upplever dig också som väldigt vänlig, vilket är ett ord jag tror att jag aldrig använt om en människa tidigare. Och är det någonting jag ångrar i mitt liv så är det att jag inte har haft en vänligare inställning till människor än vad jag har haft.
Jessicka
Svar:
Hej!Jo, jag har börjat förstå att det är många som känner min mamma som läser här. Det är bra, tycker jag. Framför allt för mamma, då. I alla fall jag tycker att det är skönt när omgivningen är lite insatt i de tuffa saker man går igenom i sitt liv. Det blir en större förståelse. Och om ni är många som läser här så behöver kanske inte mamma hålla alla uppdaterade hela tiden :-) För en del dagar tycker säkert hon också att det är tufft att svara på frågor (även om hon nog aldrig har antytt det).
Ovanstående är då bara mina gissningar. Kanske tycker min mor om att prata om min sjukdom, oavsett när och hur.
Jessicka
Trackback
