Operation?
För att vara modig måste man vara rädd ibland...
Jag gjorde det! Trots flyktinstinkt och rädsla intill ångest lät jag dem köra ner mig till operationen lite innan elva på förmiddagen idag. Jag hade fått en lugnande tablett, 5 mg Oxascand (som inte hjälper mycket), en timme tidigare men kände hur pulsen skenade när de rullade in mig i operationssalen. "Jag måste få någonting mer lugnande innan epiduralen" förklarande jag och berättade hur riktigt skitskraj jag var för den. Jag fick någonting intravenöst och sedan började han, narkosläkaren (som var mycket trevlig) att bedöva och sedan föra in slangen för att till sist spruta in bedövning genom den. Det spände och sved men det var ingen smärta att tala om direkt. Det gick bra! Var inte alls så farligt som jag trott konstaterade jag högt och narkosläkaren sa att jag hade en "lätt rygg". Skönt att någonting på mig är lätt, tänkte jag.
Med epiduralen på plats var det dags för nedsövningen. Det gick så fort allting. Det kändes som om jag inte hann andas ut innan nästa etapp kom. Jag fick en gasmask för ansiktet att andas i. "Usch! Jag vill inte" sa jag och fick en klapp på kinden och sköterskan sa att nu skulle hon spruta in xx och då skulle jag somna. Jag kände panik. Kände att jag inte skulle klara att bli sövd och känna hur jag förlorade kontrollen. "Jag vill verkligen inte det här" mumlade jag in i masken. Fick en till klapp på kinden av någon och någon annan sa "Vi är här och tar hand om dig hela tiden". Och sedan sov jag.
När jag vaknade hade det gått nästan två timmar. Jag mindes direkt var jag var och varför. Kände efter hur kroppen kändes. Ingen fara. Det gjorde inte särskilt ont någonstans. Harklade mig lite men kände inte det där behovet av att hosta som jag blivit förvarnad om skulle komma efter operationen. Det medta kändes som vanligt. Tacksam över att jag vaknat över huvud taget, och över att jag inte gjort det medan jag var på operationsbordet, så tänkte jag inte så mycket mer utan somnade några minuter till.
En sköterska kom och väckte mig och frågade hur jag kände mig. Jag strök med handen över magen. Borde jag inte känna en påse? Eller en ventil? Magen var alldeles slät. "Jag vill se mon mage" sa jag och slet upp sjukhusrocken. Och nä, där var varken ventil eller påse men tre stora förband - det största nedanför naveln. Det var där kirurgen sagt att hon skulle gå in. Men... Men??? Min stomi då? "Så man körde titthål hela vägen?" frågade jag sköterskan, trots att jag visste att det var en annan fråga jag borde ställa. Hon svarade ja, trots att hon borde ha berättat någonting annat.
Jag låg ett tag och höll koll på mina värden på skärmen bredvid sängen. Puls, blodtryck och syresättning var bra. Andninsfrekvensen skiftade mellan 7 och 15. Jag somnade om igen.
Nästa person som väckte mig var min kirurg, vars namn jag varken kan stava eller uttala. Precis som tidigare gånger då vi diskuterat så pratade hon i kringelkrokar och tog lång tid på sig att komma till saken. Men till slut hade hon ändå klämt ur sig det jag väntar på - hon hade aldrig genomfört operationen. På tre ställen hade hon gått in med titthålsinstrumentet och konstaterat att min huvudtumör vuxit fast också i en del av min tunntarm och att det var ganska rörigt i min mage så att det var svårt att veta vad som var upp och ner. Istället för att då öppna upp mig, vilket jag gett henne tillåtelse att göra tidigare, och titta hur det verkligen ser ut så valde hon att avbryta. Så jag är fortfarande inte opererad! Jag vet inte vad jag ska tycka, tänka, tro eller känna. Spontant kan jag anse att den här kirurgen är lite väl försiktig. Eller är det någonting bra kanske? Oavsett så resulterade dagen i två saker:
* jag utsatte mig för det jag var mest rädd för (epiduralen och narkosen) och klarade det relativt bra.
* jag kommer fortfarande inte kunna äta ordentligt med mat utan att behöva oroa mig för tarmvred och i förlängningen blodförgiftning. (Det var ju för att slippa den ständiga rädslan som jag sa ja till stomi).
Vad som händer nu vet jag inte riktigt. Med allra största sannolikhet åker jag hem imorgon. Kirurgen sa att de skulle ta upp mig på någon gemensam konferens mellan kirurger och onkologer. Och jag kan bara undra varför man inte gjorde det från början. Det känns som om man inte i förväg tar reda på vad man har att göra med - till exempel så konstaterade kirurgen nu att min tunntarmen bara var väldigt lite utvidgad. Ja, det hade jag kunnat tala om för henne när som helst. För de röntgenbilder hon har tittat på är från tillfällen då jag haft tarmvred och då är de väldigt mycket mer utvidgade.
Men ja, just nu vet jag inte ens hur jag själv ställer mig till någonting. Jag får nog ge det ett par dygn...
