Så jag väntade....
...och väntade. På att C-H skulle ringa och tala om vad man kommit fram till. Och så väntade jag lite till. Inget samtal. Jag fick mina cellgifter följande dag och dagen efter det. Innan jag gick upp för behandlingen skulle jag bara hämta ut medicinerna som han skulle skriva ut på måndag eftermiddag. Jag hade nämligen helt slut på morfin. Men i kassan på apoteket fick jag veta att det inte fanns något recept på varken morfin eller lugnande. Jag var inte förvånad.
Medan jag fick cytostatikan frågade jag sköterskan om jag skulle ta de benmärgsstimulerande sprutorna eller inte, eftersom C-H inte varit helt klar på den punkten. Hon kollade datorn, men där fanns inget skrivet. Inte heller nu var jag förvånad.
Det blev jag däremot när C-H en stund senare stormade in i behandlingsrummet och räckte mig sjukskrivningspappret och en lista på medicinerna han nu skrivit ut. Så klart passade jag på att fråga honom om jag skulle ta prover efter tre dagar som förut. Det trodde han, Jag påpekade att det inte fanns någon remiss för provtagning och sedan stressade han vidare.
En vecka senare hade jag fortfarande inte fått något telefonsamtal om huruvida man beviljat min begäran om ablation eller inte. Så efter påtryckningar för min mamma ringde jag min kontaktsköterska för att få reda på status. Jag förklarade för sköterskan hur otroligt missnöjd jag är med C-H och att jag inte känner något som helst förtroende för honom och aldrig vill träffa honom igen. Så den 16 sep får jag ytterligare en ny läkare. Men det känns i alla fall bättre.
Min sköterska, Greta, var väldigt tillmötesgående och blev mycket upprörd över det jag berättade. "Så här får det inte gå till" sa hon och lovade att se till att C-H ringde upp mig när det stod klart för oss båda att han inte gjort hälften av vad han lovat. Det kändes väldigt skönt. Jag har kanske missbedömt Greta lite. Hon lovade också att dra Carl-Henrik i öronen.
Och två dagar senare fick jag ett samtal från C-H som förklrade att han nu talat med sin chef men att de tyvärr inte kan remittera mig till Uppsala Cancer Clinic. Jag blev stum för några sekunder. Inte förvånad, men stum. Det var ju inte det jag hade bett om! Jag hade bett om att få komma till akademiska sjukhuset i Uppsala för en ablation.
- Ja, den del av de här besluten är ju också politiska, tillade han.
Jag orkade inte ens diskutera. Jag tänkte bara att jag släpper det här och tar det med någon annan. Och sedan dess är C-H förhoppniingsvis ute ur min behandling.
Jag har bett både Greta och min behandlingssköterska Marie, som också är väldigt bra, att aldrig mer behöva träffa honom. Och det var jag tydligen inte ensam om visade det sig. Istället blir jag bokad till en läkare som heter Marcus och, som när jag träffade honom, ingav ett stort förtroende. Jag har bara haft ett möte med honom, och det var väldigt stressigt. Men jag tror att jag äntligen har hittat en läkare som jag kommer att gilla och kommer kunna ha en dialog med. Han fixade till exempel en remiss för second opinion till Uppsala samma dag som jag bad honom om det! Det som C-H inte lyckats med på 1,5 vecka.
Dock har jag inte hört något från Uppsala än. Men jag väntar... Börjar vänja mig vid det.
Kommentarer
Postat av: Millan
Hej!
Jag tycker absolut att du ska se till att få komma till Haile Mahteme på Uppsala Cancer Clinic. Han är världsledande. Han lämnade Akademiska. De som nu operera där, kan inte en bråkdel av vad han kan. Vi uppsalabor erbjuds palliativ vård om vi inte tar oss till Haile, skriver oss i annat län i Norrland t.ex. Hörde du av dem? Kunde de hjälpa dig?
Svar:
Jessicka
Trackback
