Vem är sjuk? Jag?
Det är fredagkväll. Jag är ensam hemma. Eller ja, Bella är ju hemma men hon ligger i sin säng och sover sedan en halvtimme tillbaka. Ensamma kvällar är som gjorda för ångest. Och det är väl kanske lite dags nu. Det är inte direkt så att jag går omkring och förnekar att jag är sjuk. Men jag glömmer allt oftar av det. Och det kan vara lite jobbigt - när man plötsligt minns. Som när mamma och pappa var här i onsdags och jag satt och pratade med mamma ute på altanen. Hon konstaterade, som alla andra, att husen i vårt område står väldigt tätt. Och jag svarade att det ska bli jätteskönt när häcken har vuxit upp ordentligt. Och så slog det mig att jag inte vet om jag lever när häcken här nått sina utlovade 1,60 m. På något sätt har det ju alltid varit så självklart att prata som om man har mer eller mindre en evid framtid. Och nu kan har inte riktigt göra det. Men den insikten gjorde att jag plötligt mindes att jag är sjuk. Jag känner mig fortfarande ganska stark och rätt mycket som vanligt. Det enda är att jag har svårt att äta tillräckligt mycket ibland och att jag är en del tröttare.
Jag har tränat mycket på att säga ordet cancer sedan det här började. Jag har lärt Bella att det är så det heter, det jag har. Fortfarande är det skrämmande. Fortfarande följer ett '=döden' varje gång jag säger eller tänker ordet. Och lite grann är väl upprepandet av ordet ett sätt att försöka göra allt det här verkligt. För det känns fortfarande som om det inte händer på riktigt. Det känns inte som om jag kommer att dö. För jag känner mig inte döende. Trött, men inte döende.
Jag är kass på att ta mig i säng i tid på kvällarna och somnar ofta runt tolv. Men det är så mycket jag vill hinna med som inte riktigt vill vänta till nästa dag. Och jag vill hinna prata med och vara med M. Så jag somnar sent. Och sedan går jag upp vid sex eller halv sju och hjälper till att få Bella i ordning för skolan. Hon och M åker halv åtta. Vid åtta somnar jag oftast på soffan och sover mellan två och tre timmar. Och det blir för lite sömn för mig just nu. Jag skulle behöva ett par timmar till. Men just nu målar jag. Och jag skriver lite och jag tränar mycket och städar och pysslar hemma. Det finns liksom inte plats för sjukdomströtthet. Just nu undrar jag hur sjutton jag hade tid att jobba tidigare. (Fast jag mådde verkligen inte bra under det sista halvåret på jobbet. Jag gjorde inget bra jobb. Och jag var stressad till en nivå jag aldrig upplevt tidigare).
Jag har ett stort behov av att skapa sådant som finns kvar och som visar det som är och har varit. Det absurda är att jag ritar, skriver och målar som om det är jag som ska minnas - inte som om det är världen som ska minnas mig.
Smärtan är till stora delar borta. Och det är inte för att jag tar mer droger. Jag tar faktiskt något mindre morfin. Det är lite konstigt. För rent logiskt borde det väl göra ondare och ondare. Men jag läste någon artikel för ett par dagar sedan om hur träning kunde minska smärtan vid cancer. Det känns bara inte som om man borde se en effekt så här snart. Å andra sidan är jag väldigt målmedveten i min träning. Jag har faktiskt aldrig varit så här duktig i hela mitt liv på att föra "rätt" och på rätt sätt. Hade jag levt så här sedan jag var tonåring så hade jag lätt tagit mig förbi hundra. M talar hela tiden om för mig att har är väldigt imponerad av min målmedvetenhet. För jag lever ett nytt liv nu. Med nya vanor och rutiner, med helt annan mat de flesta dagar och till viss del med nytt perspektiv på mycket i livet, eller en fördjupning av mina tidigare övertygelser.
Det känns som om jag är på rätt plats nu, på något sätt. I filmen "Camp rock" som Bella tvingar mig att se alltför många gånger sjunger huvudpersonen "This is it. This is me. I'm exactly where I'm supposed to be..." och det där har liksom fastnat lite. Därför att det är så. Jag har typ landat tillfälligt, tror jag. Det är så här det är. Jag har cancer. Det är farligt. Men det går att klara sig. Mentalt är jag där jag ska vara för att klara det här tror jag. Jag gräver inte ner mig i oro eller sorg just nu. Så klart är jag ledsen till och från. Men det kan mycket väl sluta med att jag tycker att cancern gav mig någonting bra också. Insikter som jag nog behövde. "Det är bara att bita ihop och göra det" har ju varit något jag tänkt och skrivit ganska många gånger den senaste tiden. Och det är så jag ser på helheten just nu. Det är bara att bita ihop och göra det jag måste för att klara det här. För jag har inget val. Jag kan inte välja att inte vara sjuk. Jag måste kämpa.
Det känns också viktigt att skriva det här i dag. För jag vet inte hur länge jag kommer att tänka och känna så. På måndag har jag PETscan. Jag är väldigt rädd att man ska hitta metastaser på nya ställen. Det har ändå gått en anmärkningsvärt lång tid sedan utredningen började. Kanske har jag cancer i lungorna också numer... Kanske har de tumörer jag redan vet om vuxit in i ny vävnad.
Det får jag i så fall veta först på onsdag. Då ska jag träffa en läkare igen. För att prata. Och då hoppas jag verkligen att de har en plan klar för mig, så att behandligen äntligen, äntligen kan börja.
Och just det... Jag måste bara berätta att det igår, när jag cyklade hem från gymmet, ringde en kontaktsköterska för att fråga hur det gick med min smärtlindring. Det var hon som gav mig kallelsen och berättade att jag skulle få göra en PET när jag var inne för koloskopin senast. Jag bad ju henne om nya recept på morfin och om dosreglering för att jag höll på att få mer ont. Nu ringde hon för att se om det hade hjälpt med den ändrade dosen. (Jag förklarade att jag inte hade höjt dosen därför att jag har mindre ont). Hon kollade också att jag verkligen hade fått tid för isotop-röntgen (PET). Jag pratade hurtigt och glatt och hon kan möjligen ha börjat fundera över om det var något fel på mig som lät som om jag diskuterade någonting trevligt och festligt. Men jag blev så glad över att hon ringde. Även om hon gjorde det på uppdrag av någon eller om det är rutin att ringa patienter en gång i veckan, eller vad som helst, så blev jag väldigt glad över att någon från vården ringde till mig med en sådan fråga. För det kändes som om hon/de insett att jag är en människa lika mycket som jag är en patient. Ibland är det ju också svårt att ringa upp om småsaker, men ett par av dem kan man ju passa på att ta upp när de ändå ringer till mig. Jag är väldigt tacksam för det där samtalet.
Kommentarer
Trackback
