vardagsstrider.blogg.se

Jag har ont i huvudet. Det är inte riktigt lika illa nu som för någon timme sedan. När vi kom hem från Solna idag M, Bella och jag var jag tvungen att peta i mig 2x500 paracetamol, 2x200 ibuprofen och 1 Oxycodone. Huvudet pulserade och jag mådde illa. Jag kunde inte blunda, men inte titta. Jag kunde inte vara stilla, men inte röra mig. Jag kunde inte prata. Det enda som hjälpt var att trycka väldigt, väldigt hårt på olika punkter i ansiktet. Men så fort jag släppte trycket kom huvudvärken tillbaka, med samma intensitet. Till sist gick jag in och satt mig i duschen i 30 min eller så och lät vattnet massera huvudet, ansiktet, nacken, halsen och käkarna. Det i kombination med alla tabletter gjorde att jag till slut kände mig som en halv människa i alla fall och kunde gå ut och äta pannkaka med Bella och M. Jag undrar var den kom ifrån, huvudvärken. Jag märkte aldrig av att jag var särskilt nervös idag. Jag tyckte nog inte att jag hade särskilt mycket att vara nervös för idag. (Då är onsdagen mycket värre). Men jag hade inte sovit så mycket. Jag håller fortfarande på och vaknar en massa på nätterna - oftast utan någon egentlig anledning. Och i morse gick jag upp och skickade iväg Bella vid sju. M skulle jobba hemifrån för att kunna följa med mig till Solna, så min vanliga rutin med att somna på soffan så fort de har åkt till skolan blev inte av. Fast det var inte bara det faktum att jag var tvungen att dela soffan med M som hindrade mig från att sova. Jag skulle också, på grund av undersökningen, få lov att fasta från 10:00. Och då vill man vara säker på att man äter innan 10:00 och inte ligger och sover. Så det blev lite för lite sömn även på dagen. Vid ett åkte vi till Solna, M och jag. Vi jagade parkering som vanligt men på Karolinska i Solna är det i alla fall väldigt mycket lättare att hitta till den avdelning man ska än vad det är i Huddinge, så där sparar man en massa tid. På röntgenavdelningen i Solna har jag dessutom varit många gånger tidigare, senast när jag gjorde en benmineralmätning för något år sedan. Neuklärmedicinska delen av röntgenavdelningen har jag dock aldrig varit på tidigare. (Om man inte räknar när jag gjorde en ct av hjärnan och var så borta att jag inte minns det - då kan jag ha varit där). Jag gjorde i alla fall som jag alltid gör när jag kommer till kassan - plockar fram leg och frikort, säger hej och sträcker fram korten. Det gjorde jag nu också, men tjejen i kassan sa att jag bara skulle sätta mig och vänta så skulle de komma och hämta mig sedan och nickade mot några soffor. Då var klockan 13:47 och jag hade tid 14:00. Så där satt vi och väntade M och jag. Vi sa inte så mycket till varandra. Jag tänkte inte så mycket på det jag var där för att göra. Mest sprang jag på toaletten lite grann. Den halvtimme skulle undersökningen ta. Kvart över två konstaterade vi att det var som vanligt på ks. I Solna får man alltid vänta. Väntrummet var tomt på folk. Jag borde inte behöva vänta. Och det satt en massa personal inne på ett kontor. Det verkade inte som om det var mycket att göra. Men jag fortsatte att vänta. Det kändes dock galet. Visste de ens vem jag var? Jag hade ju inte fått anmäla mig när jag kom? Så när klockan var halv tre gick jag bort till luckan igen. - Jag skulle bara kolla om det kommer att vara lång fördröjning till, frågade jag försiktigt. - Nä, vad tänker du på? Vad heter du? - Jessicka Drewsen. Jag har tid 14:00. - Har du suttit här sedan dess? Vi trodde inte att du skulle komma. Du måste ju anmäla dig när du kommer... Jag förklarade vad hon som satt i kassan när jag kom hade sagt och jag förklarade hur hon såg ut. Och jag började bli orolig att jag inte skulle få göra någon röntgen. Men sköterskorna verkade inse att det var deras kollega som hade begått ett misstag och efter bara några minuter fick jag komma in och fick en nål och sedan blev jag visad till en vilosal med flera sängar. Den innersta blev min. Där fick jag en kanna vatten som jag skulle dricka och medan M gick på toaletten kom en annan sköterska för att ge mig injektionen med isotoper. Hon körde in en vagn på vilken det stod två metallådor med små handtag på locket. Så satte hon sig vid mig och frågade mig några saker om min hälsa i övrigt. Hon öppnade lådorna. I var och en av dem låg en spruta. Men det var inte de vanliga plaströren med vätska i. Det här var metallsprutor. Det kändes lite kusligt att de skulle spruta in någonting i min kropp som var tvunget att förvaras på det där sättet. Men jag fick injektionerna och därmed var jag radioaktiv. Det tycker M är jätteroligt och drar dåligt skämt på dåligt skämt om vilka eventuella superkrafter jag skulle kunna tänkas utveckla. Sedan fick jag sitta och vänta i närmare en timme medan isotoperna spred sig i kroppen. Medan jag satt på sängen fick jag syn på sköterskan som missat att skriva in mig. Och hon tittade på mig. Och så hörde jag henne säga att hon inte hade tagit emot mig till någon i rummet där hon satt. Och kanske kände hon inte igen mig, för nu hade jag tagit av mig kepsen och jackan, men jag blev ändå lite sur. Det visade sig att det är hon som ska ta hand om mig när jag ska göra undersökningen. Hon sade åt mig att komma in i rummet och kollade så att det inte var någon metall i mina kläder. Hon berättade vad som skulle hända och hur jag skulle ligga. Och jag förklarar att jag är orolig för kontrasten, att min reaktion förra gången var i det närmaste panik. Hon lovade att ge det till mig långsamt. Och hon förklarade att de både ser och hör mig hela tiden. Så jag lade mig ner och undersökningen kunde börja. Jag vet inte hur lång tid det tog men helt plötsligt vaknade jag till. Jag hade somnat under undersökningen. Jag vet inte om det är ett tecken på att man börjar bli luttrad eller om jag bara var väldigt mycket mer trött än vad jag trodde. Eller kanske har jag börjat ta det där med att fly in i sömnen ytterligare ett steg. Jag sov i alla fall till och från under den första kvarten av undersökningen. Sedan kom sköterskan och sa att man skulle börja med kontrasten, men att jag skulle få den väldigt långsamt. Och det gick bra! Jag kände faktiskt inget obehag alls. Det enda var att jag blev lite varm och det kändes som om jag kissade på mig, men där var ingen känsla av att det spreds gift i min kropp eller av att jag höll på att dö där och då. En gång fick jag ta ett djupt andetag och hålla andan. Och så, efter totalt dryga tjugo minuter, var allt klart och jag kunde gå ut till M igen och åka vidare mot Sundbyberg för att hämta Bella. Nu hoppas jag börja att läkarna i Huddinge får svar på dagens undersökning i tid för att ha någon användning för de på onsdag. Jag är så klart rädd för hur det ser ut inne i min kropp nu, men jag tror att en stor skillnad mellan den här röntgen och den förra är att jag då inte ens visste att jag hade cancer. Då var jag riktigt rädd för vad de skulle kunna hitta på plåtarna. Nu vet jag att det är illa. Jag hoppas bara att det inte är värre. Men jag kan ju inte sitta här och vara rädd för att ha cancer en gång till, så jag försöker att inte tänka så mycket på det. Naturligtvis kommer det att vara svårt att hålla tankarna i schack fram till på onsdag, men jag får försöka. Nu har jag i alla fall gjort vad jag hoppas är den sista undersökningen under diagnostiseringen.