vardagsstrider.blogg.se

Idag var jag på Radiumhemmet för första gången i egenskap av cancerpatient. Jag har varit på lab där ett par gånger och lämnat prover tidigare. Jag minns inte, men kanske var det i samband med koagulationsutredningen jag gjorde för länge sedan eller under graviditeten med Bella. Det var i alla fall inga vanliga blodprover som lämnades där. På Radiumhemmet har de ett kem-lab. Och det var några är sedan.

  Det första som slår en när man kliver in på Radiumhemmet är att det verkligen andas cancer. Det är de cancersjukas borg. Varje kroppsdel verkar ha sin egen onkologiska mottagning. Och här finns de, de människorna som jag spanade efter på onkologkliniken på SÖS men inte såg så många av - de cancersjuka. Här är kvinnorna med sjalar runt huvudet, människor som tappat allt sitt hår. De magra och sjuka finns här. Här är de personer som jag nu alltså är en av och som jag ska börja identifiera mig med. Vi som har cancer. Vi som får cellgifter. Vi som är sjuka. Vi som tappar våra hår. Inte de. Vi. Ser de att jag är en av dem?

Hur knyter man en sjal så där snyggt runt huvudet? Undrar vad som är i hans droppåse? Sådana saker funderar jag på medan jag sitter och väntar. Och så gör jag en check-in på Facebook. Jag hade ju tänkt hålla min fb ren från canceruppdateringar, men det är uppenbart så att inte alla mina vänner orkar läsa min blogg av olika anledningar och då vill jag ju ge dem en chans att veta vad som händer med mig.

 

Ganska precis klockan ett kommer det ut en man till väntrummet. Han har en sjukhusmössa på huvudet.

   - Jessicka, säger han frågande och liksom långsamt och siktar in sig på mig.

   - Ja, det är jag, säger jag och flyger hurtigt upp ur stolen.

   Han räcker fram handen och hälsar och säger att han är narkossköterska. Sedan hälsar han på M.

   - Vad ska du göra medan vi går iväg då, frågar han och M blir nog lite ställd över frågan eftersom jag har sagt att det vore bra om han följde med bort till rummet i alla fall - så att han vet var jag är.

   - Jag väntar väl här, nästan föreslår M.

   Men det tycker inte sköterskan. För solen skiner.

   - Ta en promenad, säger han istället. Eller gå till barnsjukhuset och fika. Vi är nog klara om en timma. Var tillbaka till två då.

   Så får jag följa med in genom en tung metalldörr i slutet av korridoren. Det är ett "förrum" därinne. En säng står intill en skärmvägg. Bakom en annan skärm är ett skrivbord. Mitt i rummet ett sånt där rullbord som läkare, kockar och frisörer har. Det är ett rörigt rum och jag blir stående mitt på golvet, tänker att sköterskan nog snart kommer tala om var jag ska sitta, ligga eller bara ta vägen. Men han verkar fullt nöjd med att ha mig stående på golvet och började ställa frågor till mig från ett papper som låg överst på det där rostfria bordet. Hur lång är jag? Vad väger jag? Allergier? Hjärtfel? Och, vet jag vad som ska göras med mig idag?

  - ingen har förklarat, säger jag. Men jag har läst på.

Då berättar han ändå kortfattat.

   - Då har jag inga frågor kvar, sa han sedan. Har du några till mig?

   - Kan jag få dricka vatten?

   - Det ska nog gå bra. Lite grann. Du får det av mig snart. Hur vill du ha det med lugnande?

   Jag förklarar att jag på sista tiden tycks börja gråta vid varje ingrepp och undersökning och att jag gärna tar lugnande, om det går gör morfinet. Det gör det.

En kvinna kommer in genom dörren jag själv nyss kommit in genom. Jag ler svagt. Från andra hållet kommer en annan kvinna. Hon är framme vid mig först, räcker fram handen och presenterar sig. Hon är kärlläkaren som ska sätta in porten. Hon är ung och mycket hurtig. 

   - Får jag sätta nålen, frågar hon sköterskan. Jag måste ju träna.

   - Det är inte första gången, ler hon sedan mot mig. Jag kan göra det, men jag behöver bli bättre. Jag tycker att även en läkare ska kunna sånt.

   Det tycker jag med. Jag blir glad av de där två - sköterskan och läkaren - tänker jag medan jag lyssnar på dem. De pratar med varandra i en lättsam ton. Det är uppenbart att de tycker om att jobba tillsammans.

   Sköterskan räcker mig en liten medicinkopp med bara några få ml vätska i.

  - Vad dricker jag, frågar jag.

  - Lugnande.

  Jag sveper i mig vätskan.

  - Inget vidare det här, konstaterar jag. 

  - Men bra! Du kommer inte bli så gungig, men det blir mer som om du inte bryr sig så mycket om vad som händer.

   Ett sådant medel skulle vara livsfarligt att ha fri tillgång till just nu, tänker jag för mig själv. Det låter så tilltalande när han säger så. Men jag får två Alvedon också, och en liten mugg med vatten för att svälja ner dem. Vatten! Äntligen!

   - Här, säger sköterskan och pekar på sängen, ligger kläder till dig. Du kan byta om bakom skärmen. I skåpet kan du låsa in dina saker. Nåla fast nyckel på skjortan. Knapparna på skjortan ska vara fram. Ta av dig alla dina kläder utom trosorna. Och ta på strumpor, skoskydd och mössa. När du är klar lägger du dig under filten på sängen.

   Bara att lyda. Jag hinner inte mer än dra upp den där filten innan läkaren kommer tillbaka för att sätta nålen. Jag säger inget om att hon precis tänker använda mitt enda "lätta" kärl, för jag vill inte stressa henne. Men det går bra. Hon lyckas på en gång och får beröm av sköterskan. Sedan går de iväg båda två och jag ligger och blundar. Slumrar lite. Känner mig som om jag är i trygga händer. Jag litar på de här människorna, tänker jag. Visserligen är jag fortfarande nervös för det som ska göras, men säger också till mig själv att det är en bra "uppvärmning" inför de större operationerna. 

   Efter några minuter kommer sköterskan och hämtar mig. Jag får gå in till nästa rum och han håller mig under armen. Tydligen blir man lite vinglig av den där shoten jag fått.

Jag får lägga mig på en ny säng. En fransk man tittar på mig men mörka ögon mellan munskydd och mössa. Han förklarar att han ska hjälpa till. Och en undersköterska ska också vara med.

Man knäpper upp min skjorta och tejpar mina bröst så att huden spänds. Sedan diskuterar läkaren och jag var jag ska ha dosan - närmare halsen eller närmare armhålan. Egentligen spelar det inte mig någon roll men att få sladdar i kärlen i halsen känns läskigare, så jag säger att jag nog föredrar det andra alternativet. Doktorn ritar på mig. Och så kommer fransmannen och tvättar området som nyss blivit utritat. Det är kallt. Man fäster också en metallplatta på mitt ben, för att leda bort strömmen som kommer när man bränner mina blodkärl. Jag förstår inte riktigt hur. Men det spelar ingen roll. Drogerna har börjat verka. Dukar tejpas fast på min hud och hängs upp så att mitt ansikte skärmas av från resten av mig. Jag ser ingenting annat än blå pappersduk. Om jag inte vrider huvudet åt vänster, för då ser jag vit vägg, min arm under en filt och blodtrycksmanschetten som då och då pumpar upp sig runt armen på mig. Ibland kommer sköterskan och ställer sig där och undrar om allt är ok med mig och berättar vad de gör på andra sidan duken, när läkaren inte gör det.

   - Då kommer jag att lägga lokalbedövningen nu då, säger hon.

   Jag har sett sprutan. Den är stor och grov, nålen. Men jag har blivit stucken av värre saker de senaste veckorna, så jag blir inte jätteorolig. Och visserligen känns det en del, men det gör inte så ont när hon sticker. Jag är mest nervös för att bedövningen inte ska ha verkat när hon börjar skära. Hon nyper mig och frågar om jag känner något.

   - Det sticks, säger jag.

   - Då väntar vi, säger hon.

Och det gör vi, i tio sekunder. Sedan känner jag inte när hon provnyper igen. Så hon börjar och jag blundar och drömmer stundvis om något helt annat. Ibland känner jag hur det stramar vid höger axel. Och vid ett tillfälle gör det ont och jag säger till och får då mer bedövning. Sköterskan frågar om jag klarar mig eller om jag behöver mer lugnande. Jag säger att det går bra.

   - Det är ett väldigt bra kärl, säger läkaren.

   Fånigt nog blir jag nöjd. Något på mig kropp är bra. Det påminner mig om när jag gjorde en benmineralmätning efter graviditeten med Bella. Läkaren på specialistmödravården där jag gick var rädd att alla blodförtunnande sprutor hade urkalkat mitt skelett. Jag hade preklampsi i slutet av en hårt övervakad graviditet och jag visste ju att min kropp inte riktigt var lämpad för att vara gravid. Men när svaret på mätningen kom och det visade sig att jag hade en bentäthet på över 106% på vissa delar kroppen så blev jag så glad över att någonting på min kropp av bra. Och nu låg jag alltså i princip och tänkte att jag har en skitkropp som är full i cancer, men jag har i alla fall ett väldigt bra blodkärl. Det är fånigt.

   Efter cirka en kvart säger läkaren nåt till sköterskan som rullar fram en skärm mot mig. Jag ser det övre vänstra hörnet och förstår att den visar en genomlysning av min kropp och att läkaren där kan se hur slangen sitter i kärlet. 

   - Det ser väl bra ut, frågar läkaren sköterskan.

Här skulle jag kunna bli orolig - över att ha en läkare som hela tiden ber om stöd och hjälp från sjuksköterskan, men det känns fortfarande bara bra. Hon litar på honom helt enkelt därför att han har en massa mer erfarenhet än vad hon har. Och han känns trygg, säker och stabil. Och jag tycker att det känns sunt och logiskt, så jag litar på båda.

   - Kanske den är liiite långt in, föreslår sköterskan och läkaren säger att hon just tänkte det.

Hon gör en korrigering och så är slangen på plats.

   - Så kan du sluta tro att du blir hemsökt i den här lokalen nu då, frågar sköterskan och jag förstår att det kanske inte har gått lika bra med tidigare patienter. Kanske hade inte de lika bra kärl som jag...

   - Vi har kommit halvvägs nu, säger han sedan till mig. Den komplicerade delen är klar. Slangen är på plats och nu ska den lilla dosan in under huden.

   - Det är nu det kommer strama och dra en del, fyller läkaren i.

   Det känns logiskt. Det är ingen pytteliten platt dosa. Vi pratar inte ett armbandsursbatteri utan snarare något som är en centimeter högt drygt och närmare två centimeter i diameter. Den ska in genom ett snitt i min hud vad axeln och sedan knuffas till rätta under huden så att den hamnar på bröstkorgen, en bit under nyckelbenet. Och ja, det sliter och drar rätt bra. Först mot slutet börjar det göra ont dock, när läkaren trycker ner min axel samtidigt som hon trycket fram dosan. Jag jämrar mig lite och de frågar om jag vill sluta. Det är snart klart, säger de.

  - Nä, kör på, gnyr jag och känner mig både tuff och ynklig. 

  En minut senare är den på plats, dosan, och allt som återstår är att sy ihop mig och plåstra om lite. Och när det är klart får jag långsamt prova att resa mig och att gå in i förrummet för att byta om till mina egna kläder. Jag smiter in på toaletten för att ta ett foto av min alldeles färska operation. Men det ser ju inte ett dugg coolt ut. Fotar ändå. Om man tittar från sidan ser man en rejäl kulle under huden, men det syns inte på fotot.

Jag får en föreläsning om vad som gäller vid lyft, dusch och träning. Och om vad jag ska tänka på i infektionsväg. Sedan får jag gå. Jag är lite stolt över mig själv, känner jag. Och det känns fånigt. Sånt här gör ju massor av människor jämt. Inte bara cancerfolk. Men nu, nu har jag också en port-a-cath. En sån som vi med cancer ofta har.