vardagsstrider.blogg.se

Jag tror att jag är mest rädd för just nu att allt ska rasa. Jag har ju bestämt mig för att klara mig i 15-20 år. Jag har ältat och tjata om min styrka. Hur jag känner mig mentalt och fysiskt stark. Jag är faktiskt så pass inställd på att jag kommer att greja det här att någonting annat inte har funnits som alternativ i mina tankar. Och nu är jag väl rädd att läkaren jag träffar imorgon ska tvinga mig att tänka någonting helt annat.
När jag redan vet hur jag ska hantera det här. När jag redan har planen klar för mig. När jag är rustad och igång...
Jag sitter och läser om cytostatika, stråling och operationer. Önskar att M var hemma nu, men han har någon grej med Apple ikväll och sedan taekwondoträning. Kanske ska jag försöka sova tidigt. Somna med Bella vid 20:00. Det vore skönt. Att inte sitta här ensam med ångest sipprande ur mig känns inte tilltalande. Kanske ska jag fortsätta skriva på boken om oss tre (Bella, Moch mig) om tre år. Vi får se.