vardagsstrider.blogg.se

Jag är orolig nu. Imorgon 11:30 väntar läkarbesök med läskiga besked. Men jag vill inte ha några besked. Jag vill få fortsätta låtsas att jag inte har någon cancer. Eller att jag kan trolla bort den med motion, mungböngroddar och bikarbonat. Att alla saker jag tagit bort från min kost ska göra skillnad. Jag antar att det bästa jag kan hoppas på är att läkaren imorgon säger att jag kommer att klara mig i många år men att det blir svåra år - lite det jag redan har fått höra en gång tidigare. Jag har gråtit mycket idag. För idag av alla dagar trodde jag att jag hade slut på det korttidsverkande morfinet. Och utan det blir jag ledsen, orolig och ångestfull, även om det inte är dagen innan en dag som imorgon. Så i samband med min promenad bestämde jag mig för att gå via Apoteket och hämta ut mer. Så jag klev in där i Tumba iförd mina träningskläder (börjar bli en vana) och tog en kölapp för recept. När det blev min tur så visade det sig dock att jag inte hade något att plocka ut. Så jag började gråta igen. Och det kändes jäkligt knarkigt att börja lipa för att jag inte har något morfin och känner att jag inte kommer att klara mig utan det. Jag ringde M och tjöt. Och sedan ringde jag kontaktsköterskan och talade in ett meddelande på telefonsvararen att jag behövde ett nytt recept på Oxynorm. Sedan gick jag hem. Att promenera hjälpte lite. Men jag blev mer och mer säker på att det inte stämde. När jag räknade efter borde jag inte redan ha slut på tabletterna. Så jag vände upp och ner på huset när jag kom hem. Hittade inget. Grät ett par tårar till och insåg så smått att jag skulle få klara morgondagens besked - vilka de än är - utan det lugnande morfinet. Men så kom jag att tänka på en påse... Med parodil i. Och med skräp i. Påsen från förra gången jag hämtade ut Oxynorm. Låg inte den inne i tvättstugan? Jag flög upp. Och mycket riktigt! 28 oöppnade tabletter. Skönt. Men sedan grät jag mer i alla fall, när jag gick mot Tunaskolan för att hämta Bella och pratade med mamma i telefon. Vi pratade om imorgon. Och om framtiden. Jag vill inte få veta att jag ska dö snart. Och tid går så fort. Kanske än fortare när den blir riktigt dyrbar. Jag kan inte reagera i förväg på det som kommer. Jag kan inte förbereda mig. Jag bara vet att just nu vill jag att imorgon ska vara över.