vardagsstrider.blogg.se

Jag har aldrig med vilje skadat eller sårat någon. Jag är inte mer dömande eller fördömande än någon annan. Jag försöker göra rätt och jag försöker vara snäll och god. Så länge jag kan minnas har det varit viktigt för mig att vara en bra människa - en som bryr sig om och hjälper, som är rättvis och just snäll.

I världen finns mördare, misshandlare, våldtäktsmän, aktiva pedofiler, människor som på olika sätt skadar andra för egen social eller monitär vinning.

Och det här känns för helvete inte rättvist! Varför får inte de cancer? De som inte uppskattar livet hos vare sig själv eller andra! Vad har jag gjort som gör att jag förtjänar det här?

En gång var det en flicka som sa att jag definitivt var med på hennes lista över personer hon ville döda innan hon fyllde trettio. Hon var nitton och kunde inte riktigt skilja på person och yrkesroll, så jag tog det inte så hårt. Men de dagar när hjärnan spårar som värst nu kan jag inte låta bli att undra om någon faktiskt har önskat livet ur mig på riktigt. Jag vet inte vem eller vad som skulle lyssna till och bevilja eller avslå sådant... Men kanske hände det, kan jag ibland tänka.

Min mamma brukar använda en massa ordspråk, talesätt och liknande. "Somliga straffar Gud med detsamma" är nog hennes favorit. Jag använder egentligen bara ett sådant uttryck, och oftast på skämt - "Man får vad man förtjänat" brukar jag säga när jag tycker att folk klagar omotiverat mycket över någonting. Men vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Å andra sidan dör så många människor varje dag. Min sjukdom och därav eventuella död är inte sensationell på något sätt i ett större sammanhang. Alla människor som dör i krig, svält, olyckor... Alla barn, unga, mammor, pappor. Hur många unga mammor lämnar inte livet varje dag med sina barn kvar ibland oss? Inget skiljer mig från någon annan. 

Desperat dealar jag med "Den som bestämmer" och säger att jag kan hjälpa till att ta hand om också de barnen. Jag kan försöka hjälpa andra mammor! Jag kan bli en sann och god människa. Jag lovar att vårda gåvan 'livet' om bara jag får leva själv. Bara lite till... Tills det känns som om jag är klar. Tills Bella är stor på riktigt. Vågar jag be om att få bli 50? 55? Fast jag vill ju mer. Jag vill ju 100! Att be om 100 känns girigt. Men snälla, snälla låt mig leva mer!!!

 

Och allt det här tänker jag också idag, i bilen på väg ner till Göteborg. Det är dagen efter att jag träffat onkologen för första gången. Jag vet att jag sa att jag skulle skriva om det besöket nu, men alla de andra tankarna trängde sig före i kön.

Jag vill bara säga att det inte var någonting konkret som läkaren sa som gjorde mina tankar mörkare, dystrare. Det ser helt enkelt ut så här en del stunder.