vardagsstrider.blogg.se

I någon sorts strävan att behålla allt så normalt som möjligt så har jag hela tiden tänkt att det är skönt om så många av dem som jag inte har någon större relation till förblir ovetande om min sjukdom. Självklart ska alla mina vänner veta, Bellas kompisars föräldrar ska veta, fröknarna i skolan och släktingar och ja, helt enkelt de som genuint bryr sig om hur jag mår. Men jag vill inte bli "Jessicka med cancer". Det får inte bli min identitet. Jag är väldigt mycket mer än så fortfarande. Så just nu sitter jag hemma, instängd, därför att en av grannarna frågade ut M om mig i morse. Hennes dotter går i Bellas klass och Bella hade berättat för den flickan att jag ska opereras senare därför att jag är sjuk. Så flickan berättar för sin mamma som intervjuar M. Och jag vet ju att det är oundvikligt att sånt här sprids bland folk. Men just nu så vill jag inte gå ut och sätta mig och rensa ogräs och träffa den här grannen och få lov att prata cancer med henne också. För hon har inte med det att göra, på något sätt. Och jag vet att hon kommer att fråga 'fel' saker. Jag vill få vara ifred. Hon är dessutom en sådan som stegar över häcken och kommer fram till en även om man är i andra änden av tomten. Jag får helt enkelt gå ut på en lång promenad för att njuta av värmen idag - vilket jag ju hade tänkt göra ändå. Annars går det där tvärt emot hur jag resonerar om öppenhet och om att prata om saker. Men mitt hem ska liksom vara lite av en fristad. Här ska jag gå och pula och påta hela sommaren och få vara ifred och andas, ansa och odla. Vårda mig själv och mina plantor. Och jag vill inte behöva prata behandlingar och biverkningar och sådant med en massa människor som är mer nyfikna än vad de bryr sig om just mig. Jag vet inte om jag har en grinig dag bara... Kanske är det inte hela världen. Och kanske blir det inte alls så illa. Vem av mina grannar orkar tjata cancer hela dagarna, varje dag? Det är kanske bara i början det blir jobbigt. Eller så är det en och annan, precis som det är bland mina vänner, som tycker att det är så läskigt att de helt undviker att prata med mig. Jag själv berättar ju gärna för alla möjliga. Oftast är det lättare att bara säga "Jag har cancer" än att försöka förklara saker på annat sätt. Som när jag ska hämta ut mitt Prednicolon, som jag tar för mb crohn, på apoteket och de varje gång påpekar att jag står på en dos om 0,5 tablett om dagen och att det är för tätt inpå förra uttaget för att jag ska få hämta ut med rabatt denna gång. Har jag verkligen slut på tabletterna redan? Och sist förklarade jag bara som det var. - Sedan det där receptet skrevs, och det är lågt skrivet från början, så har man hittat coloncancer och metastaser i min lever, förklarade jag rakt upp och ner. All stress har gjort min tarm sämre. - Jaha, sa hon och gick och hämtade min burk med piller och jag tänkte att det kanske är svårt att reagera på ett bra sätt när en kund häver hur sig någonting sådant, även om det säkert händer lite då och då när man jobbar på apotek. - Hur går det då, frågade hon när hon kom tillbaka. - Jag vet inte, svarade jag. Jag har inte börjat någon behandling än. Sedan är det tyst medan hon klistrar på den där lappen och läser in mina artiklar i kassan. - Men det kommer gå bra, hör jag mig själv säga som om det var självklart. Då ler hon och räcker över påsen med mina saker till mig. - Det tror jag säkert, säger hon. Med den inställningen och den där kepsen så kan det bara gå bra. Och jag ler också. Säger att jag mår jättebra. Att jag aldrig tränat så här hårt och att jag känner mig positiv. Hon önskar mig lycka till och jag tror att vi båda blev lite glada av den korta konversationen. Jag blev det definitivt. Och hade jag varit hon skulle jag ha känt att ett samtal som hade kunnat bli jobbigt trots allt slutade ganska uppmuntrande och glatt.