vardagsstrider.blogg.se

   Idag inleder vi fas II då. Idag går jag från utredning till behandling. 13:30 idag ska jag träffa en läkare på Onkologkliniken på Södersjukhuset. Jag vet inte var det innebär. Förmodligen är det ett förberedande samtal där man går igenom vad som kommer hända, vilka preparat jag kommer att få, lite förhållningsregler och eventuella biverkningar. Jag tror inte att jag kommer att få något läkemedel idag. Även om jag skulle vilja. För jag mår inte bra nu. Fysiskt. Det känns att kroppen är sliten. Jag har ont i levern allt oftare. Och min metastas uppe vid nyckelbenet gör ont. Igår när jag var på gymet och tränade lutade jag vänster bröst/axel mot en kudde för stöd vid ett träningsmoment precis som man skulle och på något sätt klämde jag den där metastasen och det var definitivt ingen skön känsla. 

   Annars är den rätt "bra" den där lilla knölen. Nu känns den stor som ett mindre hallon. Den är något större än när jag upptäckte den för två och en halv månad sedan. Men man känner den så tydligt. Man kan till och med se den numer, om man tittar från sidan. Så den kommer jag förmodligen gå och fingra på under cytostatikabehandlingen för att se om den krymper... Det är också den som Bella kände på tidigare. Det känns på något sätt bra att kunna låta henne känna på cancern - att det kan vara någonting mer konkret och inte bara ett stort och farligt 'något' inne i kroppen.

   Jag har tänkt lite på det jag skrev under "Man blir ful av cancer"...
Det är inte säkert, men snart kommer jag förmodligen att börja tappa håret också. Jag har lovat Bella att hon ska få hjälpa mig att välja peruk, vilket jag nog har hunnit ångra några gånger redan. men vi får väl kompromissa hon och jag. Jag får nog kämpa hårt för att undvika någonting blont, långt och lockigt, om jag ska gissa.
   Att tappa håret tror jag inte kommer att göra mig så mycket. Jag kommer inte gråta över någonting sådant. Det är bara hår. Vad är det för pris för att överleva? Eller för att bara få leva en vecka till. Skulle du inte raka av dig håret för att få leva en vecka till? 10080 minuter. Är det värt ditt hår? Jag vet inte. Jag skulle låta håret falla för bara en minut extra. Under en minut hinner man säga "Jag älskar dig" många gånger och på många sätt. Till många personer.
   Men inte ens när det kommer till fåfänga gör det mig så mycket att mitt hår kanske ramlar av. Någon gång här och där under livet har jag trots allt lekt med tanken på att prova och raka av håret. Kanske skulle det vara snyggt? Nu är det en viss skillnad på en rakad skalle, där det ändå blir lite stubb och inte blank hud, och ett huvud där håret har fallit av. Och därför vill jag ha en peruk. Jag vill nog inte att alla ska se, alltid och överallt och på långt håll, att jag är sjuk. Jag tror att det är jobbigt. Ibland vill man nog slippa sådant.
   Vad jag däremot har lite problem med, och vad jag skäms för att jag har problem med, är att jag inte riktigt vill tappa ögonfransarna. Ögonbrynen är jobbigt, men dem kan man i alla fall lära sig att måla dit. Ögonfransar däremot är svårt. Jag tror att det är för att hela ansiktet liksom förändras när folk tappar allt hår där. Och det ser lite konstigt ut. Eyeliner lurar på håll, men vill jag vara fin kommer jag få lov att ha lösögonfransar.
   Med tanke på att jag inte har sminkat mig på väldigt många veckor så känns det inte tilltalande att börja gegga med lösögonfransar och grejer. Då kommer jag nog föredra att stanna hemma på tomten, rensa ogräs, ligga på soffan, träna... Men vänta! Det är ju typ vad jag gör nu.
Men på gymet, på gymet vore det till och med lite skönt om det syntes ibland att jag är sjuk. För nu, när det är vissa saker jag inte kan göra och vissa maskiner som jag klättrar upp i och sedan får gå av på en gång för att det inte funkar så känns det dumt. Och det ger liksom en förklaring till varför jag inte är starkare än vad jag är.
   Men allra skönast vore så klart om håret inte trillar av. Då kommer jag nog ändå att klippa mig i en ganska kort frisyr. Det har jag i alla fall funderat på i ett par år nu, men inte riktigt vågat.
   Men det finns nog en anledning till att det här med håravfall inte var det första som slog mig när jag tänkte på att man blir ful av cancer. Det finns ändå någonting semivackert i allt det sköra som kommer av sjukdomens uppenbara närvaro.

   Jag tänkte också, som ett sidospår så där, på det jag skrev om kläder. Jag tror att jag tycker om att leka med kläder på samma sätt som jag tycker om att leka med ord. När jag skriver här bryr jag mig inte så mycket om att hitta de perfekta meningarna. Här behöver mitt språk inte vara vackert, bara rakt och förmedlande (ibland inte ens det. Fortfarande skriver jag det jag själv behöver skriva snarare än vad jag tror att någon som läser vill veta). Men när jag skriver på mina böcker och skönlitterära texter, eller om jag skriver dagbok (vilket inte händer så ofta) så är det väldigt viktigt att hitta de rätta formuleringarna. Där blir de enskilda orden komponerande till en helhet med sin egen klang, sitt eget uttryck och sin egen ton. Precis som med kläder. Valet av strumpor kan påverka intrycket av hela outfiten precis som valet av verb kan förändra en hel menings innebörd eller ton. Eller, rätt väska eller fel väska är avgörande för om melodin blir vacker eller inte. Men ja, nu är kläder någonting som mest är jobbigt och obekvämt.
Men ja, det var en parantes, om än lång.

   M följer med mig till läkaren idag. Jag är trots allt lite nervös. Men det beror nog mest på att jag inte vet vad som ska hända.
Jag är ju ganska trött numer. Och jag börjar bli riktigt trög i tanken. Det är de två biverkningar jag hört mest om vid cellgiftsbehandling vid sidan om illamående. Jag tycker att det jag upplever nu, av sjukdomen, är jobbigt som det är och undrar hur mycket värre det blir av cellgifterna. För nu somnar jag nästan alltid om jag lägger mig ner, oavsett tid på dygnet. Ofta slumrar jag till när jag sitter ner. Men är jag uppe och rör mig så är det ok. Men jo, jag skulle lätt kunna sova 16 timmar per dag, tror jag. Och att läsa har blivit jobbigt. Jag har svårt att förstå vad jag läser hela tiden. Som om hjärnan är riktigt trög. Men det har kanske med den där tröttheten att göra. Därför innehåller kanske mina texter här lite fler fel också, för jag orkar helt enkelt inte läsa igenom det jag har skrivit alla gånger. 

Återkommer efter besöket hos onkologen.