vardagsstrider.blogg.se

   När doktor Mia ansåg att vi var klara med varandra för dagen, hon och jag, följde hon mig till Greta och förklarade att jag hade en knöl under nyckelbenet som skulle punkteras, helst idag. Kunde Greta ringa och kolla om det var drop in? Eller om de kunde ta mig nu? Och så skulle jag ta lite nya blodprover. 

   Mia gick. Greta tog över.

   - Ja, då ska jag ringa och titta med de på punktion, sa hon och tog upp telefonluren. 

   Det var ett snabbt avklarat samtal. Jag kunde gå dit samma dag, men jag skulle få vänta en kvart. En kvart är ingenting. Allra minst på ett sjukhus. Där är en kvart väntetid minimum och alltid obligatorisk i stort sett. 

   - Ja, jag kan ju kanske ge dig, er, lite papper så länge, och prata lite så att ni slipper gå dit och sitta och vänta. Men först... Vet ni var Punktion ligger?

   - Nej, svarade M och jag samtidigt.

   - Då ska vi se. Det är nog vid hiss... Det är på fjärde våningen. 

   Hon tog en rosa post it-lapp och skrev "4 tr" på den. 

   - Sedan är det hiss R eller L.

   Det skrev hon under "4 tr" och räckte över lappen till mig och såg snällt på mig med sin förvirrade, ljusa och stressade blick.

   - Hittar ni till provtagningen då?

   - Nej, erkände vi igen.

   - Det ligger vid hiss D, på tredje våningen.

   Jag ville fråga om hon var säker medan hon skrev ner detta på en ny rosa lapp. Sedan skrev hon "lång korridor" under och förklarade att det var en lång korridor som man skulle gå igenom. 

   Hiss D var ju där vi var. Och vi var längst bort i en korridor. Så förmodligen låg labbet två trappor rakt ovanför oss. Det hade nu gått fem av de femton minuterna. 

   - Jo, och nu är ju jag din kontaktsköterska, började Greta och jag tänkte att jag var rädd för det.

   Inte för att hon inte verkade jättesnäll, men jag behöver stabila människor som litar på sig själva runt mig, inte virriga tanter som behöver hjälp med att göra sitt jobb. Jag behöver någon som utstrålar att han eller hon vet vad som ska hända och är beredd att ta hand om mig. Inte en person som jag, vilket jag snart skulle komma att komma på mig själv med att göra, ler överseende mot när hon pratar.

   - Och då ska du ha en sådan här. I den står mitt telefonnummer. 

   Hon lade en broschyr framför mig. Pekade på telefonnumret. Och sedan berättade hon hur det går till att ringa. När man slår numret så får man flera alternativ och då händer det och det... Här började det bli uppenbart att hon inte bara var förvirrad. Hon ville helt enkelt få tiden att gå så hon pratade om saker som hon inte behövde nämna. Allt för att jag inte skulle behöva vänta några minuter vid hiss L eller R. 

   - Ja, då kan ni kanske bege er snart, om ni inte har några frågor.

   Jag tittade på M och hoppades att han inte skulle säga någonting, för jag ville inget annat än att bli ivägsläppt. Men han skakade på huvudet.

   - Då så. När ni kommer till labb sedan så  fungerar det så att ni tar en kölapp när ni kommer och så sätter ni er ner i väntrummet. Och så får man komma in i turordning.

  Det började bli komiskt. Jag log vänligt. M flinade åt mig.

   - Sedan så kommer det att låta "pip" eller "tut" och så är det nästa nummers tur.

   - Vi grejer nog det. Tack så mycket, sa jag och så reste vi oss för att gå.

   Jag antar att Greta kommer att vara ett återkommande samtalsämne framöver. Kanske kommer jag att få lov att be att få byta kontaktsköterska. Jag är övertygad om att hon är mycket snäll och mycket noggrann, men hon är, som jag antydde, allt annat än vad jag behöver just nu. Sådana sköterskor kan de väl sätta på personer som redan är ordentligt inne i cancerkarusellen, som kan turerna och klarar allt själva. 

 

   I alla fall, så var det inte den första hissen vi gick till, om det nu var L eller R, så vi fick få till den andra. När vi kom upp till punktion så fanns där ingen remiss i mitt namn så receptionisten fick ringa tillbaka till onkologen som först inte svarade och när de gjorde det sa de bara att remissen var på väg. Punktion stängde tre. Jag fick komma in två minuter i tre, blev satt på en brits och sedan sa de åt mig att luta mig bakåt. Då kunde jag inte se M längre. Det var första gången han var med in i själv rummet under en undersökning. Så han såg den stora nålen, som de tydligen tänkte sticka in i knölen på bröstkorgen utan bedövning. De bara tvättade lite. Och sedan kom en doktor och hälsade på mig, tog nålen och stack mig. 

   Det kändes ingenting. Han var tvungen att stick igen. Det kändes inte heller. 

   Jag var ute en minut över tre och M och jag gick vidare till lab för blodprover. 

 

   Efteråt var jag väldigt ledsen. Trots att Mia i princip sagt samma sak som Johannes en vecka tidigare så sa hon det på ett helt annat sätt. I hennes ton, blick och sätt fanns ingenting uppmuntrande, ingenting peppande. Hon var neurtal, hela hon. Det enda som drog åt något håll var hennes påminnelser om att det skulle bli svårt och tufft och att det inte gick att lova någonting. Hon log inte. Hon skämtade inte. Och jag tycker att även om ämnet är allvarligt och även om det handlar om liv och död så måste man kunna tillåta sig att ha en mänsklig ton. Till Johannes sa jag till exempel att jag ju alltid kunde sälja överblivet morfin på gatan om jag inte behövde det (vilket han i och för sig inte verkade uppskatta) därför att miljön i det rummet tillät sådant. Mia skulle inte ha varit road ens av det mest oskyldiga skämt. I hennes rum var det gravallvarligt hela tiden och jag lämnade det med en känsla av att ha fått en massa negativa besked. Ändå sa ju också hon att det finns en liten chans att jag kan bli botad. En liten. Men jag kände det som om hon sagt att jag ska dö snart. 

   Så jag var mycket ledsen när M och jag gick mot bilen. M försökte säga att han tyckte att det var ett bra besök. Han är kanske lite mer objektiv på ett sätt än jag. Och till vissa delar insåg jag ju på en gång att han har rätt. Och framför allt så är det uppebarligen så att mina reaktioner på vad jag får höra från läkarna väldigt mycket hänger på vad jag i förväg har förväntat mig att få höra och på vilken inställning jag haft till liv, sjukdom och död de senaste dagarna.