vardagsstrider.blogg.se

   Idag är ingen bra dag. Idag gråter jag. Jag kan liksom känna hur min kropp smulas sönder, hur jag blir tröttare och svagare. Hur jag tar ett par steg närmare den plats dit cancern vill ta mig. Där, om mediciner inte fanns, jag till slut skulle dö. När den ätit klart på min kropp och när det som är jag inte längre orkar... 

 

   Det är jobbigt att känna hur kroppen förlorar ork. Igår sov jag mer än vad jag var vaken och jag kunde inte äta som jag borde. Det känns som om delar av mig rämnar. Och det går inte att tänka bra eller rätt tankar just nu. Jag vill bara få börja med mina cellgifter så att jag kan tänka att det är de som får mig att må så dåligt - att det inte är cancern som äter min kropp och min styrka.

  Jag har ont i ryggen, min livmoder gör ont, det sticker i ljumsken och då och då i levern. När jag inte har tillräckligt med mofin i mig gör det ont i tarmen också. Och mina ögon är konstiga, inte bara den där jobbiga ögonmigränen jag har haft i ett par dagar. Min blick är liksom slö, inte riktigt öppen. Kanske gör också mitt hjärta ont...

   Än en gång har jag känslan av att det är väldigt bråttom. Och nu är jag rädd igen. 

 

   Jag anade ju så klart att det inte skulle vara hur länge som helst det där lugnet jag kände efter att ha träffat läkaren. Men jag trodde att det skulle räcka längre. Framför allt trodde jag inte att jag skulle bli överfallen av en gråt- och ångestattack när jag låg på soffan, ensam, och vilade en måndagsförmiddag. Men jag kunde ju heller inte veta att jag skulle känna mig så klen rent fysiskt nu.  

   Jag har gått ner fyra kilo sedan mitten av februari. Det är mindre än vad jag skulle ha gått ner om jag hade varit frisk. Jag äter ok och jag tränar bra. Väldigt bra. Och det är nog den största förklaringen till min viktnedgång. Men nu börjar jag bli rädd att jag inte ska orka hålla samma tempo längre.

 

   Jag önskar att jag visste om det är så här för alla  cancersjuka. För de flesta? Några? Kanske är det så här det "ska" vara... Der vore skönt med någon sorts guidebok eller en fadder. 

Ja, jag vet - det finns nummer att ringa. Men jag vill liksom ha själva källan. Från en sjuk till en annan. För hur skulle någon som inte känt såhär själv kunna beskriva det? Och dessutom på ett sätt så trovärdigt att det skulle förmå lugna mig...