vardagsstrider.blogg.se

   Jag sa idag, utan att egentligen ha tänkt det tidigare, att jag under den senaste tiden verkligen har lärt mig att leva i stunden, för dagen. Jag har fruktat den slutgiltiga diagnosen så många gånger och vid flera tillfällen har jag trott att jag stått inför det klassiska läkarbesöket då jag ska få beskedet, domen och prognosen. Förra gången, då när jag träffade Ulf Gunnarsson, var ett antiklimax. Då hade jag ju gråtit och tjutit och sipprat ångest ett tag innan till ingen nytta. Istället för det läkarbesök jag väntade mig blev det en avstämning där jag meddelades att utredningen av tvungen att fortsätta därför att man inte alls hade några svar till mig.

  Jag har lärt mig vad väntan är. Lite granna gästspelat i dödens väntrum. Jag tror att jag gjorde en halvhjärtad insats där. Mitt skådespel var nog inte rakt igenom realistiskt därför att situationen inte kändes verklig. Men väntan, den var i allra högsta grad på riktigt, påtaglig. Den kunde man bre' i tjocka lager på en macka. Skära i med kniv, knåda och dreja till en skev vas.

   Min väntan är över nu. För nu vet jag. Jag har lämnat limbo, och jag gör det med ett leende. Mitt leende som till och med är så brett att jag lyckas glömma att jag alls är sjuk. För just nu njuter jag av att veta att jag inte ska dö idag. Och jag ska inte dö imorgon. Jag har cancer och jag ler!

 

   Jag har ju skrivit det tidigare att det är som om jag alltid har vetat att jag ska få cancer förr eller senare. Det bottnar så klart i hypokondri. Men jag har så många gånger föreställt mig exakt hur det skulle kännas att få ett cancerbesked och jag har alltid varit säker på att jag mer eller mindre skulle krackelera av bara orden. Att beskedet i sig skulle få mig att falla död ner. Jag har sett hysterisk gråt, sett mig själv i fosterställning. Ångest, ångest, massor av ångest. Och rädsla. Det har cancer varit. I så många år. Så länge. Jag har varit livrädd för cancer i tjugo år. Och jag menar livrädd på riktigt.

 

   Igår träffade jag Johannes Blom, kirurg på kolorektalsektionen vid gastrocentrum i Huddinge. Han spände blicken i mig och förklarade att nu, nu vet de vad jag har. Och jag har tjocktarmscancer.

 

   Dag för dag. Ta inte ut sorger eller segrar i förväg. Det gör jag massor! Jag brukade göra det i massor. Framför allt sorg och nederlag var jag expert på att låta mig själv uppleva igen och igen i förebyggande syfte. Men det den här cancerresan har lärt mig hittills, och medan den bara är i sin början, är bland annat att inte tänka på morgondagen mer än vad som är nödvändigt för att livet ska fungera. Idag är idag och imorgon är en annan dag. Jag grät ju mycket dagen innan besöket. Delvis på grund av spänning och nervositet och framför allt rädsla. Och delvis på grund av att jag hade för lite morfin. (Jag får nog snart erkänna mig psykiskt beroende av morfin, men det är en senare match att ta. Just nu är det inte ett problem). Men fram till dess lyckades jag faktiskt att hålla tankarna i schack. Och att bryta ihop först dagen innan känns stort och starkt på något sätt. Igår däremot, på dagen för besöket, var jag oväntat samlad. Jag grät inte. Jag tänkte inte så mycket alls. Förrän vi satt i bilen på vägen till sjukhuset. Jag försökte säga till mig själv att läget är som det är oavsett om jag tänkte på det eller inte. "Ingenting jag gör i den här stunden kommer att göra någon skillnad för vad läkaren säger om ett litet tag" var vad jag försökte intala mig. Och ändå, M tog min hand när vi gick mot entrén.

   - Hörru, det är som att gå och hålla Pinocchio i handen, konstaterade han efter ett tag och syftade till hur spänd jag var.

   Och jag upptäckte att min arm inte rörde sig alls. Djupa, lugna andetag.

 

   Jag hittar på Huddinge nu. I början var det rätt svårt, för det är verkligen inte ett logiskt uppbyggt sjukhus. Men nu vet jag var en massa olika avdelningar och enheter ligger. Jag har varit där en del gånger under de senaste månaderna. Igår låste jag min hjärna medan jag gick genom korridor efter korridor. Jag gick till kassan och anmälde mig och tog sedan hissen två våningar upp och satte mig att vänta i väntrummet. Jag gav M en broschyr att läsa om att vara anhörig till någon med cancersjukdom. Jag tror inte riktigt att det är sådan han ser på sig själv än. Det finns faktiskt stöd för honom att få också. Men jag antar att han får upptäcka sådant i sin egen takt.

    Tio minuter sent, bara, kom vi in till Johannes, som såg oväntat ung ut. Jag hade ju kollat upp honom också på internet inför förra gången då jag skulle ha träffat honom. Han är två år äldre än M, sex år äldre än vad jag är. Och han körde samma upplägg som alla andra läkare jag har träffat hittills har haft. Han började med att fråga mig hur jag mådde. Jag sa att jag nog mår bättre än vad jag borde, men att jag är trött. Helt och hållet glömde jag att säga att jag var nervös och orolig. För i det läget var jag helt och fullt i den verklighet där läkaren när som helst skulle kunna tala om för mig hur lång tid jag har kvar att leva. Och jag är utelämnad till stunden. Det spelar ingen roll att jag är rädd. Det är inte det han vill veta. Han frågar också vad jag vet om min sjukdom. Och jag drar i stort sett samma ramsa som förra gången jag fick frågan. Tumör-tarm-äggstockar, höger, vänster-metastaser-lever. Det stämmer fortfarande. Och här pustade jag ut för första gången. För han sa inte "Tyvärr visade det sig vid PETscannen att du också har metastaser i lungorna" och han sa inte "Tyvärr ser det ut som om tumören har ätit sig in i ryggraden". Det var mina två mest fruktade besked. Istället sa han att nu VET man att jag har tjocktarmscancer. Han sa att man har en PLAN. Och han sa att nu ska läkarna satsa på mig.

   - Ja, annars blir jag upprörd, hörde jag mig själv säga och läkaren kanske log.

   Han berättade att tidigare samma morgon hade de haft ännu en stor konferens om mig med kirurger, röntgenläkare, onkologer och flera och diskuterat fram vad man bör göra med mig. Vad man kom fram till var att det nog rör sig om en enda stor tumör som utgår från tarmen och som har vuxit över till äggstockarna, först den högra och nu också den vänstra. Det är en väldigt stor tumör som måste krympas med cellgifter innan kirurgi är aktuellt. Vidare berättade han att man redan hade visat mina bilder för leverkirurgerna och att de tror att det går att operera bort metastaserna. Men, poängterade han, det är inte ett löfte.

   - Man ska inte sticka under stol med om att det är en stor operation vi pratar om, upplyste han vidare.

   Förmodligen kan man inte göra allt på en gång. Någonstans här så kände jag att fördämningen brast. Pinocchios trälemmar blev till kött och blod och tårar vällde upp i mina ögon.

   - Jag måste bara avbryta, mumlade jag med svag röst. Men jag vill bara säga att jag kommer att börja gråta nu. Det är inte för att jag inte förstår vad du säger. Det är för att jag är lättad. Jag var rädd för så mycket värre besked...

   Och sedan log jag. Jag fick höra att jag har tjocktarmscancer. Och jag log. Tänk om någon visat den bilden för den tjugoåriga jag med dödsångest och i fosterställning, svårt plågad av hypokondrin. Och Johannes, han fortsatte att berätta att jag skulle få en kallelse till Södersjukhuset gör att starta cytostatikabehandlingen. Jag har aldrig varit på Södersjukhuset. Jag visste inte ens att det var ett alternativ i det här fallet, men tydligen är det dit jag hör som cancersjuk i Tumba. Inte för att det spelar någon roll egentligen...

   Jag är omgiven av specialistläkare. Johannes förklarade till och med att när vården blir så avancerad som i mitt fall så är det en massa människor inblandade som är väldigt skickliga inom olika områden. Jag har inte ens träffat han som är huvudansvarig för mig. Han heter Martin och är den på koloretalsektionen som är specialist på cancer.

   Det var uppenbart att Johannes själv är en kirurg för så fort jag eller M hade en fråga av medicinsk karaktär så hänvisade han den till medicinläkarna efter att ha ursäktat att han inte kunde ge ett fullständigt svar. Det känns skönt att vara omgiven av experter.

   Efter en tid på cellgifterna kommer man att utvärdera deras effekt. Är den inte vad man förväntar sig eller önskar så får man prova en ny sort, en ny kombination. Och sedan, om flera månader, när tumören förhoppningsvis är mindre så kommer man att operera.

 

 

   Så, för att sammanfatta, vad läkaren sa igår var att det faktiskt finns en teoretisk chans att det går att bota mig helt och hållet från cancern. Och även om det inte går nu, så behöver jag inte vara rädd för att den här sjukdomen ska ta död på mig under de närmaste åren. Och jag är så glad, så lättad och så tacksam. Och jag lovar och svär att jag ska göra allt vad jag kan för att ta hand om min kropp och hålla mig i så bra form jag kan. Och jag lovar och svär att jag ska älska varje dag i mitt liv då jag och de jag bryr mig om får må bra. Och jag ska fortsätta att älska att leva. Jag ska vara här och nu, tillsammans med människorna jag har runt omkring mig. Och jag ska vara tacksam! Även de dagar cellgifterna får mig att må skit (om det blir så). De dagarna ska jag titta extra noga på M och Bella och veta att jag faktiskt ÄR tacksam.

 

  Och just nu funderar jag på om jag ska anmäla mig till 5 km eller 10 km vid iFormloppet i höst. För nu är det dags att sätta upp mål. Både kortsiktiga och långsiktiga. För jag vet nu att jag kan ha långsiktiga mål!