Är det nu de börjar jaga en?
Jag fick ett brev med posten idag. Ett brev från försäkringskassan. Min handläggare vill träffa mig för att diskutera mina möjligheter att komma tillbaka i arbete. Om två veckor. Inför vårt möte uppmanas jag att fundera på ett gäng frågor. Som hur jag tycker att min sjukdom påverkar min förmåga att söka arbete, studera eller arbeta. Eller vilka MÖJLIGHETER jag tror finns hos mig själv och min omgivning för att min arbetsförmåga ska kunna förbättras. (Vad är det för jävla svenska?) Jag ska också skriva lite om mina fritidsaktiviteter, mina intressen och min sociala situation.
Just nu blir jag mest irriterad för att jag får det här brevet. Jag har ont. Jag kan inte jobba. Visst kan man argumentera att om jag nu klarar att träna så borde jag kunna jobba. Men för att träna måste jag ta extra morfin och att träna gör min piggare och starkare, vilket inte är fallet med ett arbete... Jag tränar för att överleva. Jag måste. Även om det gör ont och även om jag egentligen inte orkar. Skulle jag jobba skulle jag definitivt inte orka träna = minskad överlevnadschans.
Men jo, för allt i världen. Jag kan väl vara arbetslös istället för sjukskriven rent principiellt. Jag skulle få mer pengar per månad om jag var arbetslös. Men saken är den att jag är sjuk. Och jag är för sjuk för att söka jobb. Vad säger man när man kommer till en intervju? "Hej, jag heter Jessicka. Jo, jag söker jobbet som det och det. Det kan väl hända att jag mår så illa av cellgifterna jag nyss började ta att jag är hemma ett par dagar i veckan, men det är nog inga problem. Förresten ska jag opereras också. Då blir jag nog inlagd på sjukhus i ett gäng veckor, men ni kanske har lågsäsong i augusti så att det passar er rätt bra ändå?".
Nej, jag vet inte. Hon kanske är en väldigt tillmötesgående kvinna, min handläggare på fk. Jag ska inte ta ut något i förskott här heller.
Det som däremot stör mig är att jag hade kunnat sitta här och det hade kunnat vara två dagar efter att jag faktiskt hade fått ett riktigt, riktigt jobbigt besked istället för det jag fick. Jag kanske faktiskt hade legat i soffan som en spillra. Och då vill man inte ha ett brev som kräver något av en. Då hade brevet varit än mer av en förolämpning.
Nu är det mest förolämpande därför att jag under de senaste tio åren varit sjukskriven betydligt mindre än genomsnittet. Mycket mindre. Jag är inte en sådan som är sjukskriven om jag inte behöver. Och nu, nu behöver jag verkligen.
Just nu blir jag mest irriterad för att jag får det här brevet. Jag har ont. Jag kan inte jobba. Visst kan man argumentera att om jag nu klarar att träna så borde jag kunna jobba. Men för att träna måste jag ta extra morfin och att träna gör min piggare och starkare, vilket inte är fallet med ett arbete... Jag tränar för att överleva. Jag måste. Även om det gör ont och även om jag egentligen inte orkar. Skulle jag jobba skulle jag definitivt inte orka träna = minskad överlevnadschans.
Men jo, för allt i världen. Jag kan väl vara arbetslös istället för sjukskriven rent principiellt. Jag skulle få mer pengar per månad om jag var arbetslös. Men saken är den att jag är sjuk. Och jag är för sjuk för att söka jobb. Vad säger man när man kommer till en intervju? "Hej, jag heter Jessicka. Jo, jag söker jobbet som det och det. Det kan väl hända att jag mår så illa av cellgifterna jag nyss började ta att jag är hemma ett par dagar i veckan, men det är nog inga problem. Förresten ska jag opereras också. Då blir jag nog inlagd på sjukhus i ett gäng veckor, men ni kanske har lågsäsong i augusti så att det passar er rätt bra ändå?".
Nej, jag vet inte. Hon kanske är en väldigt tillmötesgående kvinna, min handläggare på fk. Jag ska inte ta ut något i förskott här heller.
Det som däremot stör mig är att jag hade kunnat sitta här och det hade kunnat vara två dagar efter att jag faktiskt hade fått ett riktigt, riktigt jobbigt besked istället för det jag fick. Jag kanske faktiskt hade legat i soffan som en spillra. Och då vill man inte ha ett brev som kräver något av en. Då hade brevet varit än mer av en förolämpning.
Nu är det mest förolämpande därför att jag under de senaste tio åren varit sjukskriven betydligt mindre än genomsnittet. Mycket mindre. Jag är inte en sådan som är sjukskriven om jag inte behöver. Och nu, nu behöver jag verkligen.
Kommentarer
Trackback
