2? 5? 10, 25, 86, eller 125?

Vem ska få leva, och vem ska dö, undrar en av de onda urhäxorna med sin gnisslande röst. I vilket lag hamnar jag? Hos de som får leva ytterligare betydande tid. Som hinner uppleva hur saker förändras. Får jag åldras lite till? Kan jag få ta mig förbi i alla fall halva en kvinnas förväntade livslängd? Kan jag passera den med råge? Och i vilket skick kommer jag vara? Vem ska få leva, och vem... Dö. Sluta finnas. Inte vara mer. Att dö är för stort för att förstå. Jag kan inte... Att jag inte skulle få vara med längre, i mitt eget liv. Det är ju JAG som ska leva här. Allt det här är ju MITT. Det går inte... Innan cancern sa jag många gånger att jag skulle vilja bli 125 år. Det kändes lagom. Att dö vid 86 hade varit för tidigt. Men nu blir det inte så. Det är det enda jag vet just nu. I tre timmar till är det allt jag vet. I tre timmar kommer urhäxans röst knarra i min tankar. Vem? Vem?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0