Väntar fortfarande

Jag inser att vad hon än säger när hon ringer, doktorn, så pekar svaret bara åt ett håll. Det är inte den slutgiltiga domen.
Säger hon att det är positivt på en eller flera av cancermarkörerna så får jag nog förbereda mig på en hel del väldigt tuffa besked framöver. Det skulle i stunden vara som om hon sa att jag ska dö.
Säger hon att de är negativa så är jag nog kvar på samma punkt som nu. Jag skulle inte våga andas ut. Negativa markörer betyder inte att jag är cancerfri, för de ger inte alltid utslag.

Min man är hemma en timme till idag. Väntar på hennes samtal med mig. Men hon ringer ju inte.
Under tiden gör hela kroppen uppror. Mina körtlar svullnar och ömmar. Musklerna spänner och det gör ont och sticker överallt som om hela jag är invaderad av sjukdom. Jag försöker att slappna av, att inte vara rädd. Men jag är så trött på att vänta på att telefonen ska ringa. På helspänn hela tiden.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0