vardagsstrider.blogg.se

Läkarna kanske inte har gett sig in i striden än, men det har jag. Min kropp får nu finna sig i att klara sig utan kaffe, utan cola och med bra mycket mindre socker. Istället får den grönsaker, bär, fullkorn, lax och rom. Och vatten. Kranvatten! Herre min skapare... jag kan nästan räkna de glas med kravatten jag har druckit i mitt liv hittills. Dessutom får kroppen finna sig i minst en halvtimmes motionerande varje dag. Och jag tänker, att hade jag gjort det här för några år sedan så kanske jag inte hade varit i den här situationen idag. Det är lätt att börja fundera på vad man kan ha gjort för fel - det är ju några stycken. Men jag inser också att det är lätt att vara efterklok och lätt att anklaga sig själv, men knappast stärkande eller konstruktivt. Jag lägger det åt sidan så länge och fokuserar på att göra mer rätt från och med nu.

Om jag inte är ute och cyklar hörde jag någon gång en läkare säga att även en person med lungcancer tjänar på att sluta röka och då borde även någon som jag tjäna på att äta bättre, ta bort gifter och stärka kropp och immunförsvar. Om inte annat så rustar det mig för stundande operation.

 

Annars är min krigarinställning just nu att jag ska ta tillbaka min kropp. Just nu är den invaderad. Jag har en objuden gäst, och den jäveln ska ut! Det är MIN kropp!

Kanske låter det som en massa styrka, men här är också rädslan och sorgen. Små, korta diskussioner om vad som händer om... Om jag faktiskt inte vinner. Det är många mörka tankar.

 

Och Bella, lilla gumman, hon gör vad hon kan för att hantera det vi så här långt har låtit henne veta. Det är tungt att höra och se. Hon har blivit så stor på bara några dagar - gör saker själv som hon alltid bett om hjälp med tidigare. Just nu är hon förberedd på att få klara sig lite utan mamma medan jag ligger på sjukhus. Jag vill inte ens tänka på att det skulle kunna vara så mycket mer än så. Och därför vill jag börja NU! Det känns som om läkarna konfererar bort min tid.