vardagsstrider.blogg.se

Jag försöker att inte gräva ner mig i det här. Försker att inte betrakta mig själv som alltför sjuk innan jag vet med säkerhet.

I lördags var jag på röntgen på Huddinge. Min läkare hade sagt att jag att man skulle röntga hela överkroppen. På remissen stod det lever och torax. På lappen jag fick vid registrering i kassan stod det bara kort och gott buk. Och när jag kom in sa de att de skulle kolla mina lungor. Vad de egentligen kollade kan jag alltså inte vara säker på, men så klart hoppas jag att de kollade på tumören, övrig buk, lungor och lever.

Jag var väldigt nervös när jag satt i väntrummet. En timme innan undersökningen skulle jag infinna mig för att sitta och dricka närmare två liter vatten under den tiden. Det är väldigt mycket vatten för någon som knappt dricker alls en vanlig dag. Men det gick. Jag mådde lite illa och kissade ett par gånger.
Tio minuter innan min tid kom en liten sköterska och hämtade mig. Mitt intryck av henne var dåligt från början. Hon tog mig inte i hand och såg allmänt menlös ut. Med tonlös röst förklarade hon för mig vad man skulle göra, väldigt kort, och frågade om jag hade gjort en datortomografi tidigare. Det var ett väldigt korthugget och kliniskt samtal. Och det medan jag stod i det där rymdforskningsrummet med sina konstiga maskiner och apparater och var RÄDD. Jag var riktigt rädd.
Jag fick lägga mig på britsen - den som åker in i tunneln. Hon lade över mig en filt och sa att hon skulle sätta en nål. Jag har inte superbra kärl i armarna, men jag har ett bra. Bara ett. Det kan nästan vem som helst sticka i. Numer är det ärrigt efter 13 års provtagningar på gastroenterologmottagningen. Men när någon ska ta prov på mig eller sätta en nål och börjar stasa järnet och klämma och känna och reta det där kärlet blir jag alltid misstänksam. Jag tänker att det nog är någon som inte är så bra på att stickas. När den här människan stack kändes det inte så mycket, men jag var fortfarande skeptisk när hon förklarade att hon skulle skjuta lite koksalt för att kolla flödet. Jag var säker på att det skulle hamna fel för att hon inte hade träffat venen. Och jäklar vad det kändes. Det liksom stramade till i armen upp till axeln vilket jag påpekade när hon frågade om det kändes bra. Trots att jag blir stucken så ofta och har fått en mängd infusioner och dropp så har ingenting någonting känts så. Men hon svarade bara att det var bra att det kändes hela vägen till axeln. Det betydde att nålen var i kärlet, sa hon. Jag tänkte att hon hade fel.
Hon fortsatte med att berätta att man skulle känna sig varm i hela kroppen när de satte på kontrasten och att det kunde kännas som om man kissade på sig.
- Men det gör man inte, avslutade hon och gick iväg.
Och så började det. Jag skulle blunda först för att det skulle "komma lite laser". Jag slöt ögonen och trots att de kort därefter sa att jag kunde titta igen så fortsatte jag att blunda hela undersökningen igenom. En dataröst talade snart om för mig att ta ett djupt andetag och att hålla andan. Och jag låg och tänkte att jag minsann inte kände mig varm och inte kändes det som om jag hade kissat på mig heller. Men lydigt andades jag in och ut på order.
- Sådär, då kopplar jag på kontrasten då, sa sköterskan intill mig plötsligt.
- Ok, sa jag och fortsatte tänka igenom rad för rad i låttexter av min favoritgrupp Manic street preachers. Jag har alltid varit bra på att komma ihåg texter. Det är sällan jag inte vet vilken mening som följer på en annan.
Men det var inte ok. För jag var ju helt säker på att den där kontrasten skulle hamna i en bulle på armen och av någon anledning gjorde det mig rädd. När så flödet kopplades på en kort stund senare och jag kände hur det liksom brände till i halsen och hur det började smaka kemikalier i munnen fick jag panik. Det kändes som om jag blev förgiftad. Det var sann och äkta panik och jag kände hur hjärtat skenade.
- Ta ett djupt andetag, sa datarösten.
Jag lydde.
- Och håll andan.
Jag försökte. Det gick inte. Jag var tvungen att andas. Jag höll ju på att dö. Kanske.
- Ta ett djupt andetag... Och håll andan.
Det gick inte. Jag kunde inte. Skulle de märka om jag faktiskt låg där och dog? Av kontrasten.
- Ta ett...
Försökte samla mig. Känslan av att jag kissar på mig kommer och det är lite tröstande, för då är någonting så som de sa att det skulle vara. Försökte minnas var jag var i den där texten för att fokusera på någonting annat. Jag tror att jag var trevade i sju olika låtar samtidigt.
Och så hörde jag sköterskan bredvid mig.
- Går det bra, frågade hon.
- Nä, det är väldigt mycket värre än vad jag trodde, hör jag min spruckna röst.
- Vi är snart klara.
Och så tyst. Ett tag. Jag samlar mig.
- Ta ett djupt....
Det går bättre nu. Jag gör som rösten säger och ett par minuter senare är det klart.

Medan jag klär på mig förklarar sköterskan att jag måste fortsätta att dricka mycket för då kommer jag att kissa ut kontrastvätskan. Hon säger inte ett ord om min panikreaktion. Frågar inte hur jag mår. Och jag tycker inte om henne.

När jag kommer ut i väntrummet där min man, väntar börjar jag gråta.
- Det var så hemskt, är allt jag kan säga till en början.
Inte bara det att de scannade min kropp i jakt på cancer, utan hela upplevelsen var så steril, klinisk och otrevlig. Det var så sjukt skrämmande.
Jag har ändå gjort datortomografi av hjärnan tidigare, magnetröntgen av hjärna och lever. Jag har röntgat lungorna två gånger. Jag har gjort två benminiralmätningar, Jag har gjort otaliga koloskopier och en gastroskopi. Jag har fått aferes och jag har blivit utsatt för läkemedel i droppform som jag varit riktigt rädd för. Ingenting annat kommer i närheten av den här upplevelsen. Det här var ren och skär skräck.
Och jag önskar att jag hade varit mer förberedd för hur hemskt det skulle vara att ligga där, med maskinens ljud som en flygplansmotor runt mig.

Nu väntar jag på svar från läkaren, som ska ringa så fort hon har svaret från röntgen. Det är jag också rädd för. Jag har ingen aning om vad de kommer att säga att de har hittat. Just nu gör det ont i vartenda organ i kroppen. Jag tycker mig känna metastaser i varje kvadratcentimeter i mig. Och jag tror att jag är hyfsat beredd på att få höra att jag är riktigt, riktigt sjuk. I nästa sekund inser jag att jag inte alls är beredd.
Jag vet att jag kommer att bryta ihop. För tiden går och för varje dag så får jag mer och mer känslan av att det inte är verkligt, av att det nog inte är någon fara.
Jag bara hoppas att jag inte är alldeles ensam när hon ringer, doktorn. Och än mer hoppas jag att jag inte är ensam med min dotter. För hon ska inte behöva se mig bryta ihop och skrika i panik och ångest.