vardagsstrider.blogg.se

Jag skrev ju aldrig klart vad beskedet om biopsin blev. Samma sköterska ringde snällt upp en timme efter vårt första samtal och förklarade att hon inte glömt mig utan att hon helt enkelt inte fått tag i läkaren, som tydligen var mitt uppe i en operation. Ytterligare en dryg timme senare fick jag beskedet att jag skulle komma dit imorgon. Är jag inte kraftigt förkyld eller har mer feber är det ok att göra biopsin. Skönt! Annars har det varit en jobbig dag. Det känns som om läkarna inte inser hur bråttom det är. Jag är övertygad om att den här skiten äter upp mig bit för bit medan de konfererar och analyserar istället för att sätta kniven i mig. Jag har tänkt mycket på döden idag under eftermiddagen och är ganska sorgsen. Jag känner mig uppgiven. Vill inte dö, men jag kan nästan höra tiden ticka. Jag vill inte prata med administratörer och sköterskor. Jag vill prata med en läkare. Skrika "men gör någonting någon gång. Sitt inte där och vänta medan jag tassar närmare och närmare det där jag inte ens vill tänka på". Men nu ska jag gå och lägga Bella. Sjunga en sång och läsa. Vara som vanligt. Vara en inte så ledsen mamma. En stund. Krama och pussa och viska god natt.