vardagsstrider.blogg.se

Jag skrek nyss. Rakt ut i rummet. Genom tårarna. Jag vill inte dö. Jag vill inte ha en sjukdom heller. Men absolut inte dö. Jag vill inte, vill inte villinte ha cancer. För det är vad de tror, läkarna. De säger inte så. De säger att de inte vet. Men allt de gör tyder på att cancer är deras gissning.

 

Jag fick ett nummer till en kurator nyss. Ska jag ringa? Jag behöver ringa. Helt uppenbart. Jag är ensam här hemma och jag håller på att bryta ihop. Jag skriker och gråter. Jag kurar ihop mig till en boll och snyftar. 

 

Allt är så läskigt. Och, på något sätt, så otroligt overkligt. Det skulle ju inte vara någonting farligt... "Jag tror inte att det är någonting farligt i alla fall" har flera läkar sagt vid de senast undersökningarna. Och nu - en hel stor cirkus drar igång och man ska leta metastaser och skit i min kropp, med röntgen. Man ska leta cancermarkörer i mitt blod och man ska skära ut mina äggstockar och min livmoder. Över en natt sådär. 

 

Jag har ju också gått och intalat mig själv att den är ofarlig  den där knölen de hittade i början på februari. Jag ville tro att det var ett helt ofarligt myom. En liten muskelknuta. Eller ja, liten... 7,7 cm var den vid förra mätningen. Nu är den 11,3. Och jag trodde att min största strid skulle bli att försöka få behålla så stora delar av äggstockar och livmoder som möjligt. Inte att jag skulle behöva slåss mot en cancer med 30% femårsöverlevnad. 

 

Jag är snart 36. För helvete!!! Man ska inte få äggstockscancer när man är 36. Nästan ingen under 40 får det. De flesta är mellan 60 och 70 år. 

 

Jo, jag vet. Ingenting är säkert ännu. Det kan vara en icke-elakartad tumör. Någonting som inte har spridit sig till resten av kroppen. Men som läkarna pratar och reagerar så känns det inte som om det är det de tror. Vad jag ska tro, det vet jag inte. Men helt klart så vill jag vara så förberedd jag kan på det värsta. 

 

Det värsta? Det är om jag måste lämna livet och min lilla dotter innan hon är stor nog att klara sig själv. Jag vill vara med henne när hon växer upp. Jag vill se vem hon blir. Jag vill finnas där och hjälpa henne och jag vill inte att hon ska behöva vara ledsen.