vardagsstrider.blogg.se

Ojojoj, vilket filter jag har jobbat upp i skallen. Det brister ibland, men större delen av tiden är min inställning inte längre sådan att jag går runt med en konstant rädsla, ångest och förtvivlan. Försöker vara i det jag känner till just nu. Påminner mig om att det närmaste diagnosticerad jag är är att läkaren sa "Om det här till exempel skulle vara ....cancer så brukar den sorten inte sprida sig till levern, så vi vill även gå in och titta på din tarm och se om förändringarna kan komma därifrån". Det jag på den negativa sidan vet är ju att godartade tumörer inte sprider sig. Och där får det vara punkt. Så länge. Jag var ute och gick i en dryg halvtimme med M idag. När jag kom hem gjorde det ont i hela kroppen. I magen, åt levern till, var det värst. Så nu får jag väl om det upprepar sig imorgon ta det lugnt ett par dagar till. Vi pratade lite om mål och delmål. Jag gillar tanken att som slutmål promenera upp på Kebnekajse, eller någon lite högre berg, och liksom sträcka armarna i luften och skrika att jag vann. Eller bara sträcka upp mina sneda långfingrar mot sjukdom och annan skit medan jag andas in den svala luften i djupa andetag och ser ner på bergen under mig. M, å andra sidan, ser hellre att jag visualiserar hur jag stiger i land på en sandstrand i Karibien efter att han, Bella och jag seglat dit. Påminner honom om att det är JAG som ska välja målbild. I övrigt har jag nog konstaterat att det sundaste skulle vara att behålla de mål jag hade nyss - att orka springa en mil (kräver ett gäng delmål på vägen) och att bli sjuksköterska. Jag ska försöka se det här som en paus i planen bara. Som om allt blir lite fördröjt bara. Lite jobbigare. Jag har också kämpat för att byta ut den första tanken jag tänker när jag vaknar. Istället för "Shit, jag har cancer" försöker jag tänka "Ok, jag har sannolikt cancer, men det här ska bli en bra dag."