Jaha, cancer typ

Min läkare ringde för en knapp timme sedan. Med röntgensvar. Eller svar och svar. Röntgenfrågor...
Man såg, som jag ju visste att jag hade, förändringar på höger äggstock och även på den vänstra. Men så såg man också förändringar i levern. Det betyder antingen två olika tillstånd eller spridd cancer. Ska vi satsa på det sista, kanske? Känns väl mest troligt.

Och jag vet inte hur jag ska reagera. Jag har ångestbränningar i kroppen - det där som liksom sitter i bakhuvudet och som känns som om det tar över tankar och känslor. Egentligen vill jag gråta och skrika, men jag kan inte.

Sitter intill min dotter. Hon är sju. Hur länge får hon ha sin mamma? Det är så overkligt. Så vansinnigt overkligt. Och jag vill inte dö! Försöker intala mig själv att jag är stark, att jag ska göra en plan och att jag ska kämpa järnet och slåss och vinna. Men just nu känner jag ingen styrka alls.
Jag önskar att det fanns någon som kunde tala om hur man gör.
2013-03-21 @ 17:48:20 Allmänt Permalink

Kommentarer
Postat av: Susen

Nej! Fy! Det svaret skulle du ju inte få!!! Usch. Vet inte vad jag ska skriva... Önskar att jag kunde hjälpa... Du är stark Jessicka! Du kommer ta dig igenom det här! Stor kram

Svar: Tack!Nä. Det skulle ju liksom inte kunna hända. Och även om jag försökte förbereda mig på det så kände det nog aldrig, och känns fortfarande inte, helt realistiskt att tro att jag skulle få det beskedet.
Jessicka

2013-03-22 @ 06:45:11
Postat av: Vanda

Ge inte upp Jessicka, jag vet hur svårt är det att få sånt besked och sim du skriver , första tanke hur länge mina barn kommer att ha sin mamma . Gå till kurator , prata - det hjälper verkligen . Va bestämd , du vinner kampen mot cancer , du kommer att finnas vid din dotters sida tills hon blir vuxen, tills du träffar hennes pojkvän och kommer att ta hand om dina barnbarn . Det är inte slut, det är vara början av kampen. Man säger : det som dödar inte oss , gör oss bara starkare . Lycka till vännen, säg till om du behöver någon hjälp . Kram . Vanda

Svar: Det är ju precis det som blev reaktionen, Vanda. Att jag måste få se Estelle bli stor, se henne kär och få veta vem hon blir. Och hon behöver mig.Jag har försökt få tag i kuratorn men hon ringde aldrig upp mig och nu får jag nog klara helgen på egen hand.
Och det är klart att kampen börjar här för min del. Jag önskar bara att läkarna ville ge sig in i striden också. För tiden tickar.

Tack så mycket för uppmuntran och stöd
Jessicka

2013-03-22 @ 08:14:12
Postat av: Vanda

Hej Jessicka, hoppas du har sovit bra . Igår tänkte jag mycket på dig . Kommer ihåg hur mycket jag grät varje dag när jag fick diagnosen . Sen förstod jag att jag påverkar min familj jätte mycket och de har inte det lätt heller . Försök att göra något roligt tillsammans , sitt inte hemma . Sen så fort du kommer igång med behandlingen kommer du att ha andra tankar, du får se. Allt ordnar sig , jag lovar . Hitta krafter och lust att gå ut och ha kul . Puss och kram . Om jag kan hjälpa med något , ring 0720240146 eller skriv till mig . Ha en underbar helg ! Vanda

Svar: Snälla Vanda, tack för uppmuntran! Det hjälper. Jag försöker verkligen hitta energin till att göra annat än att ligga och grubbla och gråta, men det är svårt. I morse spelade vi spel "vildkatten", och vi skrattade en del alla tre. Det var skönt. Men man landar hårt när stunden är över. Det är lite som att vakna på morgonen och minnas...Men det är skönt med dina meddelanden. Det känns som om du förstår. Tack!
Jessicka

2013-03-23 @ 06:59:13

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
Kategorier
Arkiv
RSS 2.0