God morgon! Ja, just ja... Fan!
Det är ju det som är så väldigt konstigt. Jag känner mig inte sjuk om man undantar smärtan här och där. Och när jag vaknar på morgonen har jag inte ens ont. Ingenting påminner mig och ibland är jag halvvaken ett tag och ligger och tänker som om allt var som vanligt. Tills jag minns.
Det var en tuff kväll igår. Jag tror att jag hade en antydan till dödångest. Det är inte första gången i mitt liv. Periodvis hade jag det ganska ofta när jag var 18-25 typ. Men då byggde det på en oro för att jag skulle vara riktigt sjuk snarare än på någonting konkret. Då var det hypokondri.
Jag ska snart åka med Bella till hennes simträning. Lev som vanligt! var det. Och jo, jag försöker. M försöker. Det går stora stunder, när man inte bryter ihop och bryter ihop mitt under en promenad och börjar gråta. Då är det skönt att solen skiner och solglasögonen döljer det mesta av tårarna.
Kommentarer
Trackback
