vardagsstrider.blogg.se

Hela morgonen jagade jag personal på olika sjukhus igen. För jag har feber idag också. Var väldigt orolig att de inte skulle vilja göra någon biopsi imorgon om jag inte är helt frisk i övrigt. Först försökte jag få tag i doktor Tove via kvinnoklinikens administrationsavdelning. Fick veta att hon jobbar natt den här veckan. Istället föreslog de mig att ringa avdelnings sjuksköterskor. Så det gjorde jag, men den trevliga kvinnan jag pratade med där visste inte. Hon bad om tillstånd att gå in i mina journaler och skulle återkomma när hon pratat med en läktare. Så länge ringde jag till gastroenterologmottagningen i Solna och bad om mer kortison. Det får jag utskrivet imorgon. Jag orkade inte förklara att jag mår väldigt dåligt o min tarm av all stress och har helt slut på tabletter. Jag får snällt vänta till imorgon. Borde ha ringt tidigare ju. När jag lagt på där ringde det istället till mig. Det var kuratorsexpeditionen som talade om att Cecilia, som jag skulle träffa imorgon är hemma och vabbar. Går det bra att boka en ny tid, undrar kvinnan. Efter påsk. Egentligen går det inte alls bra. Jag behöver ju det där samtalet, stödet. På tisdag kanske? Klockan 09? Inser att jag får klara också påsken utan att ha träffat någon kurator. Tur att jag har M, min mamma och ett par vänner som orkar lyssna. Och att era kommentarer här är i alla fall lite stärkande. Vid lunch kom min arbetskamrat, min bästa vän på jobbet. Jag har egentligen föreslagit att han ska komma för att promenera med mig. Men det orkar jag inte nu när jag har feber - måste vila bort den. Så vi sätter oss på altanen och jag börjar så klart gråta med en gång. Jag ber om ursäkt för att jag tjuter, rädd att han ska tänka att han inte orkar komma och hälsa på mig mer. Men han säger att jag "får" gråta. Och jag berättar vad jag tänker och vad jag är rädd för. Och gråter än mer. Det är skönt med sällskap. Jag är liksom inte ute efter kloka ord eller ens förståelse. Lite uppmuntran och just att bara känna att man gör någonting, träffar någon, är värt en hel del. Jag är rädd att jag kommer bli en sån där dom isolerar mig. Jag är rädd att springa på någon jag känner när jag handlar, för jag vill inte behöva berätta "det senaste" invid mjölkhyllan på Ica. Jag vill inte behöva, med tårar på kinderna, berätta för någon som inte vet att jag är sjuk när jag letar mungbönor eller kollar om vitkålen är ekologisk. Men jo, när tårarna hade runnit färdigt pratade vi om annat också och det var fantastiskt skönt och roligt att få veta lite hur mina arbetskamrater hade haft det på avslutningsmiddagen.