Ensam
Nyss lämnade jag min dotter i skolan. Det är jobbigt att det är skönt att hon inte är hemma. Jag känner mig dålig för att det liksom blir en lättnad att hon är i skolan några timmar. Jag borde ju vilja ha henne hos mig, vid mig, hela tiden. Men när hon är med så måste jag bita ihop och vara starka mamma som ju har lovat att kämpa skiten ur mig för att vinna. Mamma som lovat att jag också ska börja på taekwondo om det är vad som behövs för att vinna.
Hon frågade mig igår vad doktorn sa, för hon hade hört att jag grät. Och än, innan vi vet allt, vill vi inte att hon ska veta att läget är som det är. Så nu går jag och är en dålig fejkversion av mig själv inför henne. Och det känns så fel. Jag måste bli den där mamman som faktiskt står med knutna nävar och är beredd på fajten, så att det är den personen hon ser, inte någon som gråter i smyg... Jag behöver en örfil - någon som säger åt mig att man inte kommer någonstans med självömkan och att det är ok att vara rädd, men inte hela jävla tiden!
Kanske blir det bättre när de faktiskt börjat operera i mig och ger mig medicinerna. Kanske blir det också mer verkligt då.
Hon frågade mig igår vad doktorn sa, för hon hade hört att jag grät. Och än, innan vi vet allt, vill vi inte att hon ska veta att läget är som det är. Så nu går jag och är en dålig fejkversion av mig själv inför henne. Och det känns så fel. Jag måste bli den där mamman som faktiskt står med knutna nävar och är beredd på fajten, så att det är den personen hon ser, inte någon som gråter i smyg... Jag behöver en örfil - någon som säger åt mig att man inte kommer någonstans med självömkan och att det är ok att vara rädd, men inte hela jävla tiden!
Kanske blir det bättre när de faktiskt börjat operera i mig och ger mig medicinerna. Kanske blir det också mer verkligt då.
Kommentarer
Trackback
