vardagsstrider.blogg.se

Nu har jag tjutit och gråtit hela morgonen. Och då blir jag arg på mig själv. Jag vet att stress och socker är det man bäst göder sin cancer med och då funkar det inte att sitta och lipa i timmar.

 

Men jag började också googla runt på olika behandlingar. Det visar sig att Tyskland är svaret på de desperata forhoppningarna hos en cancersjuk. I Tyskland utför man laserkirurgi som med stor precision kan skära bort metastaser ur lungor och levrar. Man använder också på väldigt många kliniker överhettningsmetoder med radiovågor som ett komplement till kirurgi, cellgifter och stråling. Och ja, Sverige har en bra och i stort sett gratis vård. Men i andra länder kan man faktiskt köpa sig sitt liv tillbaka då svenska läkare inte förmår mer... Det ger lite hopp. Så om ni någon dag ser allt jag äger ligga ute på Blocket, så vet ni...

Det är ju annars, som jag skrev i morse, att läkarna ska säga att de inte vill försöka rädda mig längre. Att de ger upp. För jag tänker inte ge upp. Hur mycket jag än sitter med tårarna rinnande och tänker på att jag borde skriva det där långa brevet till Bella, som hon kan läsa när hon blir äldre, så tänker jag inte ge upp om att vinna förrän min kropp stänger ner sig själv.

 

Jag ringde kuratorn i fredags. Lämnade mitt namn, telefonnummer och personnummer, så som jag ombads göra. Men hon ringde aldrig tillbaka. Jag fick klara den här helgen ändå.

Och i morse började jag jaga henne igen. "Personen du söker är sjuk" sa en telefonsvararröst när jag ringde och jag kände förtvivlan. För jag behöver prata med någon. Behöver. Måste få prata med någon. När man får ett cancerbesked ska man med en gång få en kurator och en sköterskekontakt som man kan ringa med frågor. Men eftersom jag har fått mitt vaga besked över telefonen och ännu inte är överlämnad till onkologerna och man inte vet vad jag har exakt, så har jag inte riktigt hamnat där. Det känns förjävligt att jag blir lämnad helt ensam med ett nummer till en kurator som inte ringer tillbaka och som sedan är sjuk. Man ska inte behöva belasta alla i sin omgivning med varenda tanke, varenda svacka. M

får ta emot så mycket gråt nu. Och jag är tacksam för att han orkar, för att han finns. Men det är inte meningen att det ska vara så här. Han borde ju snarare få hjälp han också.

Jag tillbringade en del tid i morse med att ringa administratörer och sköterskor på kvinnokliniken i Huddinge, men fick inget svar. Jag ringde kuratorexpeditionen - och fick inget svar. Och jag grät i frustration. Kände mig ensam och bortglömd och ignorerad. Men vid mitt andra försök till kuratorexpeditionen så svarade en kvinna och jag berättade att jag hade försökt få tag i Cecilia, som är den kurator min läkare gett mig numret till, men att hon enligt telefonsvararen var sjuk idag. Jag undrade försiktigt om det fanns någon annan. "För jag behöver någon".

   - Men Cecilia, hon är här, säger kvinnan. Jag har sett henne. Hon har nog bara glömt att ta bort sin sjukskrivning. Vänta ska jag fixa. Prova att ringa om ett par minuter så ska du se att hon är där.

Och ja, telefonsvararen sa inte längre att den personen jag sökte var sjuk utan uppmanade mig istället att tala in namn, telefonnummer och personnummer.

 

Ett par timmar senare ringde telefonen. Dolt nummer = sjukhus.

Det var en sköterska från kvinnokliniken. Hon ville berätta att jag fått tid för leverbiopsi på torsdag. Jag ska vara där 08:30 för att ta prover. Sedan ska jag köras i säng till avdelningen där biopsin ska göras. Det låter läskigt. Så mycket större det blev när hon nämde sängen. Och jag ska vara fastande från 04:00 på natten. 

Innan vi lagt på tutar min telefon för samtal väntar. 

Det är kurator Cecilia. Jag tycker om hennes röst. Hon har en bra kuratorröst. Men det är svårt att förklara vad jag egentligen vill. Jag vill ju ha hjälp! Någon att prata med. Jag förklarar vad som händer, och inte händer, och att jag är frustrerad och rädd. Och hon tycker att det är självklart att jag ska komma dit och prata. Det är skönt när hon säger det. Mina förvirrade ord och min spruckna röst blir legitim. Jag är inte fånig som ringer en kurator.

Hon undrar om jag vill komma imorgon eller på torsdag. Och jag funderar. Gärna i morgon egentligen, men samtidigt så kommer jag nog kanske veta lite mer om min situation på torsdag. De ska ju ha den stora konferensen om mig på onsdag. Och det är skönt att samla allt. Och kanske är biopsin mer dramatisk än vad jag kan föreställa mig. Jag väljer torsdag. Klockan 14:00.

Det är långt till torsdag, men det är i alla fall väldigt skönt att veta att jag har den där tiden. Och skönt att slippa stressen i att jaga tag i någon att prata med. 

 

Jag ska äta nu. Laxsallad med fullkornspasta, wasabi och vitlök. Nyttig mat. Sedan ska jag sätta mig en stund i solen och andas djupt och peppra cancern full i syre och d-vitamin. Ska jag må dåligt ska den också må dåligt! Cancer hatar syre.