vardagsstrider.blogg.se

   Jag har inte orkat skriva om den än. Jag har varit otroligt trött sedan den gjordes, på grund av anspänning, upplevelse, droger och feber. Och så har jag levt i en skör bubbla gjord av den där välkomna känslan av att det kanske inte är så illa ställt med mig ändå... Förrädiskt kanske, men jag tror att de stunderna är lika nödvändiga som tillfällena när man låter sig själv krascha. (Synd att de sista faller sig mer naturligt bara).

 

   Klockan 0835 kommer vi till kvinnoklinikens avdelning, M och jag, efter att ha irrat runt till kassa och mottagning i en kvart. En sköterska tar emot och visar mig ett rum med den säng jag skall köras till biopsin i. Ganska snart sätter hon nål och infart på mig och tar prover. Sedan följer väntan. Och mer väntan.

   Väl medveten om att jag efter biopsin inte kommer få röra mig på minst fyra timmar springer jag på toaletten som en galning. Man vill inte behöva be om ett bäcken bara för att man inte kissat tillräckligt innan!

   Halv tio kommer sköterskan och säger att jag inte får komma ner klockan tio, som ju är min tid, eftersom de har mycket på röntgen. Min hungriga mage (fastade) protesterar, men vad kan man göra? Det är alltid så på sjukhusen nästan och jag hade nog inte räknat med annat än fördröjning.

   - Då hinner jag skicka min man till Apoteket, undrar jag.

   - Jo, det går nog bra.

   Så M går iväg och jag går på toaletten igen. Sedan lägger jag mig att vila.

   Fem minuter senare kommer sköterskan in och säger att de ringt från röntgen och att om de kör ner mig nu så hinner man klämma in mig mellan två patienter.

   - Ville din man följa dem, frågar sköterskan. Vi hinner inte vänta på honom men jag kan tala om för honom var du är när jag ser honom. Kanske du kan ringa till honom annars?

   Men det kan jag inte. Min telefon är inlåst i ett skåp tillsammans med mina kläder och saker. Och nyckeln till skåpet tog M med sig. Så jag rullas iväg långsamt genom dörrar och korridorer. Folk vi möter tittar på mig känns det som, som om de försöker komma fram till vad det är för fel på mig som måste köras i säng vart jag nu ska. Det är lite jobbigt. Sängen är bångstyrig på samma sätt som kundvagnar kan vara. Den drar åt vänster och vi kör in i både väggar och hissdörrar. Försiktigt erbjuder jag mig att gå, trots att jag inte har skor på mig. Men nej, det är ingen fara, hävdar den pustande sköterskan.

   - Det är bra motion det här, säger hon bara.

   När vi till sist kommer fram placerar hon mig först vid skelettröntgenavdelningen och jag hinner undra vad fan det är som händer. Finns det en anledning till att de skulle vilja passa på att röntga mitt skelett också? Men så upptäcker hon sitt misstag och kör sängen till ultraljudskön. Och sedan går hon. Lämnar mig ensam med en lapp under kudden med mitt namn och uppgifter om vad för undersökning jag ska göra. Jag tittar inte på lappen. Istället kliver jag ur sängen och tassar barfota in på toaletten igen och hoppas att ingen har pinkat på golvet. Det händer ju ganska ofta på sjukhus...

    Fem minuter senare kommer en annan sköterska ut. Hon ser trevlig och snäll ut, lägger sin hand över min och presenterar sig. Hon är dock lite upprörd över att ingen sköterska har stannat med mig.

    - Du ska snart få komma in, säger hon och går tillbaka in i det mörka undersökningsrummet, bara för att komma tillbaka och fråga om jag vet vilka blodprover de tagit på mig.

   - Koagulation och blodstatus, gissar jag som minns ett blått och ett lila rör. Jag får ett "hm" till svar och så förklarar hon att de inte har fått alla provsvar än och att de borde ha fått dem vid det här laget. De måste ha dem innan de kan punktera mig. Så förmodligen måste de ta en narkospatient före mig. Det beror på om narkosläkarna kommer före mina svar eller inte.

   Jag ligger och undrar var M är. Jag har legat där i en halvtimme då. Det hade varit skönt att ha honom där. Sköterskan lovar att ringa till kvinnokliniken och upplysa dem om att det dröjer och att de gärna får skicka ner min man.

   Ytterligare en halvtimme går. Narkosläkarna har kommit och en tjej på kanske femton har rullats in i rummet där jag skulle ha fått komma in. Jag har hunnit gå på toaletten två gånger till. Har nog sovit fem minuter också. Så kommer sköterskan igen.

   - Jaha, ingen make än, konstaterar hon leende.

   - Nä. Han kanske gick vilse, gissar jag. Eller så hittade han något roligare att göra.

   - Ja du, ler hon.

   Och jag saknar M. Fem minuter senare kommer en annan sköterska och rullar in mig i ett annat rum, B14. Jag blir instruerat om hur jag ska ligga och jag passar på att fråga hur länge jag förväntas hålla andan och hon säger att det inte är så länge. Hon plockar med lite grejer och sedan går hon ut. Jag ligger ensam i det mörka rummet. Ligger och stressar upp mig själv fastän jag försöker låta bli. Över det där med att hålla andan, över att M inte kommit, över att de ska sticka in en stor, grov och lång nål mellan mina revben och in i min lever. Och, mest av allt, över vad de ska se därinne. Sen hör jag upprörda röster utanför rummet. En läkare som är irriterad. Han vill inte ta en patient. Det låter som om det är mig han inte vill ha. Han säger något om att inte kunna se. Och något om B14. B14 - det är ju jag. Kvinnor som säger emot honom. Hör inte så tydligt. Jag blir än mer stressad och därute blir det sedan tyst och sekunderna senare kommer två sköterskor in och frågar hur jag mår. De ser snälla ut. Det är någon form av omtanke i deras blickar som får mig att tycka väldigt synd om mig själv. Jag säger att jag mår bra men att jag är väldigt orolig. Väntar på frågan om jag vill ha någonting lugnande. Den kommer inte.

Istället kommer läkaren in. Han heter Bosse. Jag hör på rösten att det var han som var upprörd utanför nyss. Det är samma röst. Men nu verkar han lugn. Han ler lite vänligt och förklarar att man ska börja med att titta lite.

   Jag är liten. Jag är också en femtonårig flicka - som hon som fick narkos. Och jag är rädd. De ser det på mig. En sköterska lägger sin hand på min. Varm gel på min hud. Sedan ultraljudsmaskinen. Han kör den fram och tillbaka över mina revben, tvingar ner den mellan dem. Det gör lite ont. Under tiden gör han kommentarer till sköterskorna som "Den är stor" och jag tänker genast att det är en tumör han menar, men kommer på att han kanske avser själva levern. "Den sitter bakom venen" tycker jag också att han säger och min första tanke är att då går den inte att operera bort. Stress! Fullt påslag.

   - Det här kommer att ta tid, säger han sedan.

   Och jag föreställer mig att det är för att min lever är så full i metastaser att det är mycket att analysera. Det börjar bli svårt att andas normalt. Jag märker att han mäter någonting. Och tårarna kommer.

   - Jag behöver kontrast för att se det här, säger han sedan och reser sig och går.

   Och då bli jag rädd. Sköterskorna fixar med injektionen och då kan jag inte längre. Jag ber dem ge mig någonting lugnande. Det måste de kolla med Bosse. Han tycker att det är klart jag ska får det, säger han när han kommer tillbaka.

   - Ge det med en gång, föreslår han och jag blir lite lättad. Och ge kontrasten nu också, fortsätter han.

   Jag minns kontrasten från datortomografin och tycker att det är på plats att upplysa dem om min panikreaktion då. Bosse skrattar lite och sköterskorna ler.

   - Det här är inte alls samma sak, förklarar han. Den här kontrasten är snarare bra för dig. Och så skjuter de in kontrasten först, sedan 2,5 Stesolid. Känner mig lite gungig där jag ligger. Mer gel på min hud. Maskinen tillbaka över mina revben.

   - Sådär ja, säger Bosse nöjt. Nu ser man den. Den sitter lite knepigt och är ganska liten. Bakom revbenet.

   Den.?! Singularis. Har jag inte 10-15 metastaser? En? Kan bakom venen ha varit bakom benet? Hörde jag fel? En enda, liten? Jag har ju läst Cancermammans blogg. Hon hade 17 metastaser i sin lever. Det har tydligen inte jag. Och hon lever fortfarande - fyra år efter diagnos.

   - Jag bedövar lite i huden. Du kommer inte känna något efter det, lovar Bosse. Men bedövningen sticks lite.

   - Det är som en tandläkarspruta, fyller en sköterska i.

   Jag förklarar att jag inte är rädd för smärta. Det är allt annat som skrämmer mig. Jag säger också att jag nog inte kommer kunna hålla andan, för jag gråter fortfarande, trots Stesoliden. Det lägger ut sterila dukar på mig, tvättar min hud med sprit, trär en strumpa över ultraljudshuvudet och kletar på mig steril gel den här gången. Så får jag bedövningen. Det känns inte så mycket. Och Bosse letar upp rätt ställe igen, ber om mer kontrast.

   - Då sticker jag nu då, säger han.

   Och det gör han. Jag andas så små andetag jag kan, men så träffar nålens spets mitt revben på insidan och det gör så ont att jag drar efter andan och utstöter någon form av smärtljud jag inte riktigt kan förklara. Nålen dras ut. Bosse förklarar vad som hänt.

   - Ge henne Ketogan och mer Stesolid, uppmanar han.

   Jag får det. Det är skönt. Dags för nästa försök. Jag gnäller och gråter som ett barn, men ligger lydigt stilla. Det här måste göras, säger jag till mig själv. Han sticker. Jag känner hur det spänner och drar, men det gör inte ont nu.

   - Jag fick ett jättebra prov den här gången, upplyser Bosse och vänder sig till sköterskorna.

   - En av er bör stanna hos henne, säger han.

   Och sedan går han och jag tänker att han var mer sympatisk än vad jag hade trott. Typ trevlig. Jag är drogad och gråter. Sköterskan som sitter hos mig är ryska. Jag berättar om de senaste två veckorna i mitt liv. Förmodligen har hon hört hundratals liknande berättelser tidigare, men hon lyssnar snällt. Och hon säger, som så många andra, att man måste ta sig an sin sjukdom med rätt inställning. Och jag berättar att jag till exempel har som mål att gå två mil i veckan. Och hon tycker att det är bra och berättar att av de patienter som kommer för återkommande kontoller så är det de som motionerar som mår bäst - både psykiskt och fysiskt. Låter bra. Vi småpratar en stund till och sedan öppnas dörren. Det är sköterskan från kvinnokliniken och bakom henne kommer M. Äntligen M! Han hittar en burk i fotänden av min säng. Den innehåller vävnadsprovet. Vi tittar på det. Det är en liten "mask" på 2 cm. Halva är röd och halva vit. Läskigt! Jag antar att det vita är det som är förrändringen.

 

   Jag körs upp igen, jag är trött. Drogad. Sover och är vaken om vartannat. M sitter i fåtöljen bakom min rygg. Två timmar liggande stilla på höger sida. För att minska risk för blödning i levern. Sedan två timmar på rygg. Jag är glad att jag kommer att sova bort det mesta av den tiden.

   Efter en stund kommer de in för att kolla mig. De tar blodtryck. 130/80. Det är ok. Puls 80. Temp 38,2. Och då blir det ett ojojande helt plötsligt. Jag har ju feber! Jag försöker förklara att jag ju legat på just 38,2 de senaste dygnen och att jag till och med ringt till Kk dagen innan och frågat om det är ok att göra biopsin trots feber. Hon lyssnar inte. Istället ska det konsulterad läkare och folk hit och dit. Jag suckar, beklagar mig inför M och somnar.

   

   En halvtimme senare är det dags för nästa koll. Blodtryck 120/90. Puls 120. Temp 38,7. Får två Alvedon och en hög frågor. Har jag ont? Mår jag illa? Har jag frossa? Jag svarar nej på allt. Jag har ont i huvudet och jag är väldigt varm. Väldigt! Men ojojojojoj, nu måste man kolla med läkare igen. Kanske behöver jag antibiotika och kanske måste jag stanna över natten. Jag äter och dricker lite. Och när fyra och en halv timme har gått så går jag upp och kissar. M, som åkt iväg för att hämta Bella från fritids, har kommit tillbaka och har henne med sig. Det är skönt. En annan sjuksköterska kommer in. Hon har fått höra att jag har feber, säger hon. Har jag ont i levern? Har jag frossa? Mår jag illa? Jag drar det en gång till - berättar att jag har haft över 38 grader i flera dagar, att jag ringt och kollat (det borde stå i journalanteckningarna), att jag är stressad, att febern kan komma från min crohn som spökar lite pga stress och för låga kortisondoser, eller kanske från lymfsystemet. Det sista är mest ett förslag. Nya tester. Blodtryck ok. Puls 100 = acceptabelt under feber. Temp 38,2. Hon sticker mig i fingret också. Om det är hb eller sänka som ska kollas säger hon inte. Klockan är halv sju. Bella vill hinna vara påskkärring, så hon och M åker hem och jag sover lite mer. Tänker att rummet är varmt och att tempen säkert gick ner för att jag tog av mig strumpor och täcke och öppnade dörren till rummet lite.

 

   En timme senare väcks jag av sköterskan. Jag verkar inte ha någon infektion säger hon. Baserat på sticket i fingret. Jag får åka hem. Men vill jag ha sömntabletter? Jag brukar inte ha problem med att somna. Faktum är att min mamma häromdagen berättade om när jag var liten och om hur jag alltid flydde in i sömnen när jag var rädd eller ängslig. Det verkar vara något som hänger kvar. Det är en bra egenskap, tycker jag. Jag tackar ändå ja till receptet - man vet aldrig när man kan behöva sömntabletter. Hon går för att fixa receptet och jag ringer M för att berätta att jag får åka hem trots allt. Då är klockan halv åtta och Bella ska precis ge sig ut som påskkärring. Känner att det är i senaste laget att besvära sina grannar vid den tiden. Men de får ha överseende den här gången. För även ett barn med en sjuk mamma måste få vara påskkärring. Kanske speciellt ett barn med sjuk mamma.

   - Kom när ni är klara, säger jag. Kvart över åtta går jag ut i korridoren med en undran om de kanske glömt av mig, sköterskorna. Jag har tagit av mig sjukhusskjortan, är klädd i egna kläder och redo att åka. Rastlös. En sköterska förklarar att den enda läkaren som är där är på operation och inte har hunnit skriva något recept. Jag förklara att jag hellre åker utan recept än sitter och väntar, så hon tar bort nålen och jag sätter mig och väntar på sängen en stund på Bella och M. En stund senare tar jag på mig skor och jacka och då hör jag små, snabba steg i korridoren och strax tittar en liten påskkärring in i mitt rum.

   - Glad påsk mamma, ler en fräknig Bella och ger mig ett kort med den vackraste egenhändigt ritade påskliljan på. Vi kramas. Jag är glad att jag får åka hem. Sköterskan kommer och klipper av mitt armband. Hon ger mig numret till avdelningen och uppmanar mig att ringa om jag får hörde feber, ont i levern eller frossa. Och, tillägger hon, läkaren har skrivit receptet. Så kan vi äntligen åka.

 

Jag är fullkomligt slut. Riktigt jäkla skittrött! Klockan är 2030 och jag har varit på sjukhuset i tolv timmar.