vardagsstrider.blogg.se

Jag träffade ju kuratorn i fredags. Då mådde jag riktigt bra och undrade varför jag skulle gå dit egentligen. Jag såg det mest som ett tillfälle att skapa kontakten och ha fått till ett grundmöte, inför eventuella framtida behov. För just då, som det kändes i fredags, så fanns det ingen tvekan i mig om att det ändå kommer att sluta bra det här. 

Och jag förmedlade nog en väldigt positiv bild till kuratorn. Hon sa vid flera tillfällen att jag var en mycket stark kvinna och att jag hade en sund och bra inställning till sjukdomen och saker jag berättade om från mitt liv. Hon tyckte att jag var väldigt öppen och att jag verkade ha bra kommunikation med människor omkring mig. 

Det kändes bra att hon såg på mig på det sättet. Det gav mig en känsla att jag i mig själv har bra förutsättningar att orka vara cancersjuk.

 

Vid två tillfällen fick jag henne att gråta. Det var när hon blev rörd över saker jag berättade. En aning konstigt kändes det att kuratorn satt där och lyfte upp glasögonen för att torka bort tårar och höll handen framför sitt hjärta. Det var liksom omvänt. I vanliga fall är det väl patienten som gråter. Jag grät inte alls. Inte en tår. För jag var så optimistisk. Men då hade jag ju inte läst det där om 5 %. 

 

Under hela samtalet hade jag en känsla av att hon, utifrån mina journaler och utan att vara medicinskt utbildad, såg på min situation som långt ifrån hopplös. När jag snuddade vid saker som att vi alla tre i familjen, Bella, M och jag, vet att de två kommer att klara sig utan mig om det slutar där, så ville hon inte att vi skulle diskutera det, än. 

   - Vi är inte i den situationen än, sa hon. Där är vi inte. 

Och nej, det är vi inte. Men det är ändå tankar som man måste tänka, tycker jag. Kanske inte så att det är vad man bör använda sin kuratortid till om man har annat som är mer aktuellt att avhandla, men att vägra tänka att det här är en sjukdom som jag kan komma att dö av inom något år, det är inte heller helt rätt. För att jag gör det betyder inte att jag tänker ligga och vänta på att dö. 

Allt som allt var det ett bra möte och jag kände mig stärkt när jag gick därifrån. Vi bokade ingen ny tid, utan jag ska höra av mig när jag känner att jag behöver. Jag sa att det förmodligen blir vecka 28, när jag har nästa röntgen för att se hur tumören krympt. Då har kuratorn semester. Så ja, kanske får jag klara också den situationen utan kuratorshjälp. 

 

Imorgon är en annan läskig dag. Då ska jag träffa läkaren Mia Karlberg igen. Onkologen. Då får jag veta om knölen vid nyckelbenet är en metastas eller inte. Jag är nervös. Jag vill verkligen inte höra någonting mer negativt nu. Det känns som om det enda jag gör är att kämpar mig upp till ytan igen och igen och igen. Som om jag inte kan stanna där länge nog för att det ska kännas som om jag har fått andas. 

 

Men jag måste också sluta läsa artiklar som denna:

 

Man går in på den och tror att man ska få läsa någonting positivt, men när den börjar som den gör så kan reaktionen inte bli annat än ångestfylld. "Ingen vill ha cancer. Av dem som har cancer vill ingen att den ska sprida sig till bukhinnan. Skulle sjukdomen leta sig fram till bukhinnan är den mycket svårbehandlad och leder oftast till att patienten avlider."  Alltså, helt ärligt... Cancerfonden är nog bra på många sätt. Men de är också jävligt bra på att trycka ner en i det där mörka, kletigt kvävande. Är det nödvändigt att använda en sådan formulering? På en sida där människor som jag söker information om sin sjukdom. "Du kommer att dö, det vet du va?!" känns det som om de vill tala om för mig det första som händer när jag surfat mig fram dit. Är det för att fler ska känna att de måste skänka pengar till cancerfonden. Om man framställer sjukdomen ur sitt värsta perspektiv - får man mer pengar då?