vardagsstrider.blogg.se

Jag ska dö snart, tänker jag varje gång jag vaknar till under natten. Det är många gånger. M sover också oroligt bredvid mig. Vi har hållit varandra i handen nästan natten igenom. Det har vi inte gjort på typ tio år... Men nu. Jag ska dö snart.

 

Det är så konstigt. Overkligt. Och det går inte att förstå den där meningen. Hur många gånger den än ekar hårt i huvudet så är det som om det bara är någonting jag säger till mig själv för att prova hur det känns. Det blir just konstigt i kroppen. Inte sorg. Inte panik och inte ångest. För, jag kan nog inte förstå.

Och i nästa sekund är det som om jag förstår allt. Ett vasst skärande går genom hela kroppen. Det bränner och sliter. Och det gör ONT. För jag kommer snart inte att få finnas mer. Det kommer att bli så att jag inte får vara här genom Bellas hela barndom. Jag får inte se henne som vuxen. Och det blir så fel. För i alla fall det skulle jag ju få. Det var den stora trösten. Jag skulle få se mitt barn växa upp.

I genomsnitt lever man i två år efter att man har fått det besked jag fick igår. Då är min lilla flicka nio. Inte ska man väl behöva förlora sin mamma när man är nio.

  - Vi går in för att förlänga ditt liv så mycket vi kan istället, började läkaren efter att hon förklarat att man inte tänkte operera mig.

   Och jag stålsatte mig. Rädd att få höra en siffra inte alltför hög. Tio år? Jag var inte beredd. Jag visste att jag skulle få besked om den lilla ärtstora knölen vid nyckelbenet var cancer eller inte. Och jag visste att om den var det så skulle det komplicera saker och ting. Men jag hade ingen aning om att den skulle få läkarna att svänga från att vilja satsa allt för att till och med bota mig till att säga att jag ska dö snart.

   Jag har cancer i tjocktarmen. Den växer över till äggstockarna. Det är en väldigt stor tumör. Jag har cancer i bukhinnan och i levern. Men det är den där ärtan vid nyckelbenet som gör hela skillnaden. Och jag förstår det inte. Inte alls. 

Jag vaknar klockan fem. är kissnödig och genast ledsen. Stryker M över kinden och tassar upp. Varje trappsteg knakar till när jag går på det och jag är säker på att jag kommer råka  väcka Bella. Men det gör jag inte. När jag kommer in på toaletten ligger min nyinköpta träningstidning där på den lilla vita stolen och liksom hånar. Vad är det för mening med att träna? Spelar ett par månader extra tack vare god kondition någon roll? "Tror du verkligen att du kan vinna det här" säger den tyst där den ligger. Och nej, det tror jag inte. Inte just i den stunden. 

Men de avlöser varandra, stunderna. Det finns många olika. Stunder när jag skriker. Stunder med total tomhet. Ångeststunder. Mikrostunder då jag ler. Det finns bit-ihop-stunder och några få nä-jag-ska-jävlar-i-mig...-stunder. I de sista tänker jag att jag minsann ska bli, vara, det där mirakulösa underverket. Eller att jag kommer hitta en läkare någonstans i världen som kan hjälpa mig att få några år till. Man kan köpa väldigt mycket vård. Och jag kan ju inte lägga mig ner och vänta på slutet utan att ha uttömt alla möjligheter. Jag är skyldig Bella, M och mig själv det. För vad som blir mer och mer uppenbart är att man i Sverige måste kräva sin vård. Läkare ger upp långt innan de borde. Svensk sjukvård opererar inte såna som mig. I Tyskland gör man det...

Jag är livrädd för att få förhoppningar om att det här kan bli i alla fall lite bättre än vad läkare Mia säger. Men inte tänker jag bara acceptera att jag ska dö när mitt lilla barn är bara nio. 10% lever i mer än tre år, läste jag på en blogg. 5% lever i mer än fem år skriver Cancerfonden. En av tjugo. Jag har lovat Bella att jag ska slåss och kämpa. Idag är jag för illa tilltygad för att hitta orken mentalt, men jag ska gå ut på en promenad nu, precis som igår. Jag var stark igår. Jag gick fort. Det gäller att hålla kroppen stark. Jag måste orka med cellgifterna.

 

Det här är första gången sedan hela cancercirkusen började som M är synbart påverkad. Det glittrar i hans ögon. Tårarna ligger där. Men han gråter inte. Det gör jag så det räcker för oss båda. Han säger att det är som om han håller emot för att jag ger utlopp. Och vi fungerar omvänt också - när han är nedstämd blir jag stark. Så har det alltid varit. Vi blir en enighet.

Vår familj är en enighet. Det här är vår borg, där vi tre hör hemma. Här är trygghet, för oss tre. Vår del av världen. Och vi skulle ju vara tillsammans tills vi blir gamla, M och jag. Och sedan skulle vi begravas intill varandra. Men först efter att ha sett Bella bilda sin egen familj och stå på egna ben i världen. 

   - Vi hör ju hemma här, vi tre, sa M igår. 

Och precis så är det. Vi tre. Två av oss kan aldrig vara en treenighet. Och därför måste jag kämpa för att vinna tid - ett par månader, tre år, tio år... Varje dag måste vara en vinst. Jag måste låta mig själv ha en gnutta hopp. Men nu är det nog sann, äkta och hård kamp på liv och död som gäller.