vardagsstrider.blogg.se

Efter dagar av gråt så var gårdagen den första utan att en enda tår föll sedan jag fick det där skitbeskedet.

Jag känner mig lite starkare efter att min mamma sagt åt mig att inte ge upp. Och det behövde jag höra för jag var farligt nära att kura ihop mig till en boll och lägga mig och vänta på att allt skulle, eller inte skulle, lösa sig av sig själv. Och samma kväll talade M allvar med mig och sa att jag faktiskt inte kan ligga och gråta bort två år. "Och förmodligen kommer du inte ens klara dig så länge, om det är så här du ska hålla på" sa han. Han förklarade att det inte är sådana minnen han vill ha av mig. Att Bella inte ska behöva minnas mig som någon som ligger orörlig och tynar bort. Han sa att det så klart är upp till mig, men att han vill att vi gör galet roliga grejer, när jag orkar, och lever ordentligt och fullt ut. Att jag visst kan klara mig i fem år, om jag kämpar. Men då kan jag inte ligga och gråta.

Och jag tänker inte dö om två år. Jag vaknade igår och var arg. Jag tänker leva längre. Hur det ska gå till - det vet jag inte. Men jag SKA. Jag måste fortsätta finnas lite till, för Bella. Hon är mycket väl medveten om allvaret i min cancer och att jag kanske inte vinner i slutänden och vår familj är överens om att jag ska kämpa och slåss och de ska hjälpa mig. Men på vägen ska vi ha så mycket roligt vi kan och skapa bra och fina minnen som vi kan ha med oss hur framtiden än ser ut. 

Arg är jag på läkarna som ger upp. De har ingen rätt att ge upp om mig. Jag är stark. Jag skulle klara en operation. Jag skulle tvinga mig upp ur sjukhussängen så fort de sa att det var ok och jag skulle börja ta dagliga promenader och bygga upp mig själv. Jag skulle kämpa. Och M skulle tvinga mig de dagar jag inte orkade. Hur kan de ge upp om mig? Jag är skitarg.

 

På onsdag är det dags för tredje omgången av cytostatika. Jag är sjukt trött idag och förstår inte hur jag ska kunna hålla mig vaken efter cyton. Midsommaraftonen kommer jag nog inte kunna vara särskilt delaktig i, men jag ska göra några tappra gästspel under dagen i alla fall.

Å andra sidan kan dagens absurda trötthet bero på att jag igår förmiddag gick 8 km, runt sjön Aspen. Promenaden gick över spångar, stigar, fält, kärr och tuff terräng och när vi kom hem, M och jag, var till och med han rätt slut. Det var fastedagen och vid hemkomsten hade promenaden förbränt 500 kcal. Det är vad jag får äta på hela dagen under fastan. Jag låg på -200 kcal innan jag drack en halv näringsdryck och kom upp i +-0 balans i alla fall. Men det är ju poängen med fastan - att kroppen ska bli uttömd på energi. Hungern är det viktiga. Idag väger jag ett kilo mindre och häller vispgrädde i mitt kaffe för att öka på dagens energiintag. Det är svårt att få i sig mycket energi när man försöker äta nyttigt och huvudsakligen grönsaker och fullkorn. Jag vill ju inte vräka i mig fett heller.