vardagsstrider.blogg.se

   Underbara lilla barn.

   - Man får inte be min mamma om för mycket saker för hon har CANCER, förklarar Bella högt och ljudligt för sina kompisar.

   - Va, vad sa hon, undrar kompisens mamma som står en bit bort.

   - Att jag har cancer, säger jag.

   Och så får jag berätta. Igen. Men det gör mig ingenting. Jag tycker om att berätta. Att göra verkligt och konkret. Idag var det skönt att få säga saker som:

   - Det enda som har uttalats om framtiden är att det finns en plan och en liten chans att bota mig. En annan läkare har sagt att jag kommer att få leva i många år med min sjukdom. Det är det enda någon läkare har sagt.

   Det är små minisessioner av amatörterapi. Det är en skön påminnelse om att jag inte har någon egentlig anledning till att börja fundera över vilka psalmer jag tycker är vackra eller om man kanske borde spela Manics på min begravning. Inte så väldigt mycket mer anledning, just nu, än vad någon av er andra har. Kanske borde man fundera på sådana saker ändå, bara för att... 

 

   Idag tänker jag också att det är viktigt för mig att få leva så pass länge att Bella hinner lära känna mig sådan som jag är. Inte "mamma Jessicka". Jag vill att hon ska få en chans att förstå vem jag verkligen är som person, så att hon kan känna igen saker ifrån mig i sig själv när hon blir vuxen - bra som dåliga. Så att hon kan säga saker som "Min mamma brukar/brukade alltid..." Jag vill inte vara ett vagt minne bara. Det är riktigt viktigt. Det är projektet med prio ett nu (utöver överlevaprojektet då) - att manifestera mig själv i hennes minne och medvetande. Att skapa minnen tillsammans. Och det är viktigt även om jag lever tills jag är åttiotre. Vill inte alla föräldrar att deras barn ska ha vackra barndomsminnen. Men i vanliga fall är det lätt att tänka, som med så mycket annat, att jag gör det sedan. "Nästa helg ska vi..." eller "I sommar kommer det..." Idag är inte lika viktig när morgondagen är självklar. 

 

   Vi har haft en bra helg. Bella har lekt med många olika kompisar och vi har fått mycket gjort i trädgården, M och jag. Det har varit många sociala kontakter med massor av människor och bra samtal. Det kommer väl också delvis med sommaren - att man pratar med grannar och föräldrar till Bellas kompisar på ett annat sätt än vad man gör på vintern när man bara skyndar framåt för att hinna in i värmen. Det är också en viktig sak - att visa Bella en social sida av mig själv. Jag är inte, eller har i alla fall inte varit, så bra på det där med att prata bara för att vara trevlig. Jag är inte bra på inledande kontakter eller på korta, snabba och opersonliga samtal på gatan. Framför allt det , tror jag. Jag är inte bra på det opersonliga. Dels för att jag tappar intresset och glömmer att lyssna om någon pratar blommor eller garagebygge med mig för länge och dels för att jag i hela mitt liv fram tills Bella föddes, i princip, var för blyg för att "träna" på sådana saker. Men det är ju liksom lite mitt jobb att visa henne hur man gör sådana saker. Så nu går jag runt och försöker vara lite trevligare än i vanliga fall. Och det är lite roligt faktiskt. Jag har ju liksom aldrig betraktat mig själv som trevlig. Vad gör man inte för sitt barn? (Och ja, det är väl en välidgt bra bonus om hon minns mig som trevlig också).

 

Imorgon väntar, som sagt, doktorn och jag kommer nog vara en aning nervös när jag sitter i bilen på väg mot SÖS.