vardagsstrider.blogg.se

Eller kanske var det det. Cytostatikan. Första dagen kände jag mig ju så pigg. Det gjorde jag inte andra dagen. Och inte tredje, fjärde eller femte heller. Jag sov bort det mesta av de dygnen. M var på Rivieran och Bella och jag sov hemma hos mina föräldrar ett par nätter, vilket var tur, för jag hade inte klarat Bella ensam. Jag hade inte kunnat hålla mig vaken.

Illamåendet var inte så farligt som jag kanske hade befarat. Det jobbiga var mest att jag hade svårt för att äta, men det hade mer att göra med att min mage var så uppsvullen än med cytostatikan, tror jag. Och jag fick ganska många läkemedel att ta mot illamånde. De hjälpte rätt bra. Jag kunde ändå inte blogga de där dagarna. Det skulle ha känts galet om jag satte mig vid datorn de korta stunder jag var vaken, istället för att vara med min dotter. 

På lördag eftermiddag började jag känna mig lite piggare, men sov fortfarande mer än vanligt och det gick verkligen inte att äta normalt. Jag drack lite näringsdrycker. Min mamma hade följt med oss hem till Tumba för att fortsätta hjälpa till i M frånvaro. Jag sov. Först på måndagen började jag känna mig hyfsat normal igen, och det var samma dag som M skulle komma hem.

 

Nu är det bara två dagar kvar tills jag får nästa omgång av cellgifter och jag vill passa på att hinna göra en massa saker medan jag känner mig pigg och stark. Och då blir det inte heller så mycket bloggande. Just nu håller jag på och kollar lite korta frisyrer. Klipptiden är bokad. 19 juni. Problemet är väl att jag just nu inte är vidare sugen på att bli korthårig. De sa ju att jag förmodligen inte kommer att tappa mitt hår, men att det kan bli tunnare och risigare, så en klippning rekommenderades starkt. 

 

I övrigt går det upp och ner i hur jag känner med min sjukdom. Stora stunder glömmer jag av den där cancern. Andra stunde känns det ok att den är där därför att den ju ska bort. Och så, när jag inte är på min vakt eller när jag läser saker som att om tarmcancern är spridd till bukhinnan så är det bara 5% chans att överleva i 5 år, så får jag ångest och panik. Så klart. Där finns dock paranterser och utropstecken kring det också. Vi vet inte OM min cancer är spridd till bukhinnan. Man vet att den är förtjockad, men man ser inga metastaser... Kan var. Kan inte vara... Och, om man får den där sugarbaker-metoden så ökar överlevnadschancen med över 40% och en del kan bli botade av den. Det är när varm cytostatika hälls i buken, och den metoden skulle de, om jag förstod det hela rätt, använda på mig. 

Men 5%! Det är inte många. Det är inga trevliga siffror. Det är en siffra jag inte hade velat läsa... Att artikeln är publicerad för 15 månader sedan kanske också gör viss skillnad i procenttalen, men förmodligen inte mycket.