vardagsstrider.blogg.se

Jag är inte rädd för att dö! Det förvånar mig. Har inte min livslånga hypokondri varit ett tecken på just det? Är det inte därför som jag inte vågar flyga? Döden är väl det ENDA jag har varit rädd för i livet. Det, och att prata med nya människor när jag var yngre.

 

Jag är inte rädd. Men jag VILL INTE. Jag vill inte!!! Vill inte! Jag vill få finnas. Vill få vara kvar med min familj. Vill få fortsätta älska och älskas. 

I mig finns ingen ro. Jag lyckas inte samla ihop mig själv. Jag gråtet mycket och ofta. Försöker vara stark. Och jag försöker ha hopp. Jag letar halmstrån och alternativa vägar och jag förbannar läkarna som inte ens vill försöka hjälpa mig med mer än cytostatika. Hur kan man inte försöka rädda någon som är 35 och har barn? Jag förstår det inte. För det finns saker att prova och det borde vara mitt val, inte deras.

Jag vet att jag borde kämpa för att leva i alla fall fem år till, och jag gör de ändringar jag tror är bra i mitt liv. (Jag berättar om dem en annan gång). Men jag är verkligen ett stort kaos just nu. Jag vill inte träffa människor, därför att jag inte litar på att jag håller ihop när jag pratar. Kanske börjar jag gråta.

 

Idag var Bella avslutning i förskoleklassen. Det gav mig anledning att prata framtid med henne och det blev ett samtal om många saker. Vi pratade om allt man inte ska göra när man blir större, vad jag har gjort och hur gammal jag var när jag gjorde det och det. Och visst är hon för liten för det samtalet. Men hur många mer skolavslutningar får jag vara med på? Hur många fler gånger hinner jag berätta för henne hur otroligt stolt jag är över henne?

 

Det är så mycket som känns så sorgligt. Och jag lyckas inte mota bort det. Min läkare sa att jag ska tänka att jag kan leva i flera år. Och jag försöker. Men... Och jag försöker tänka att det kanske kommer en ny behandling. Jag försöker känna hopp. Mitt stora problem är nog att jag inte litar på läkare alls. Och det här hjälper ju inte direkt heller. Det finns saker att göra som inte görs...