vardagsstrider.blogg.se

Det var väldigt länge sedan jag skrev. Ändå har min blogg ett imponerande antal besökare fortfarande. Tack! Det betyder att ni bryr er om mig. Och att jag inte skriver kan kännas som om jag inte ger tillbaka, men jag vågade inte. Jag vågade inte ge mig in i mitt innersta och tänka efter exakt hur det kändes att få veta vad jag fått veta. Och jag behövde andrummet.
Under tiden som gått har jag varit riktigt låg under ett par veckor, när jag fick byta cytostatika och skickades ner i någon form av icke-existens där jag mådde så dåligt att jag funderade på om det var värt att leva under ett par dagar. Jag kunde inte äta, och jag ville ingenting. Dit vill jag inte igen. Och än så länge har jag inte hamnat där trots att jag fått en ny omgång av samma cytostatika sedan dess. Men det var otäckt att se hur fort det gick att tappa all styrka och kampvilja. Det är inte sådan jag vill vara.
Och tack och lov är det inte sådan jag känner mig just nu. Jag är försiktigt optimistisk om att det jag gör för mig själv i form av kostomställning just nu kommer att hjälpa mig att må bättre. Jag äter väldigt sunt just nu.
Varje morgon börjar jag med grönt te och en smoothie med blåbär, yoghurt, banan, vetegräs, linfrön och goijibär. Allt ekologiskt. Numer äter jag inte icke-ekologiskt om det inte är helt nödvändigt. Inga gifter ska få komma in i min kropp i onödan. Jag äter inte socker och jag undviker så långt det går vetemjöl. Varje dag försöker jag från och med igår att få i mig en tesked curry (för gurkmejans skull). Jag ska äta massor av lök och kål, grönsaker och frukt. Fisk och fågel äter jag som vanligt och max två gånger i veckan får det bli rött kött - och då ska det vara ekologiskt från djur som ätit gräs.
Jag håller koll på min fettbalans och äter fullkornsbröd av surdeg för fibrernas skull.
Det som irriterar mig är dock att jag behöver mina näringsdrycker en del dagar för att komma upp i kalorier och protein och de innehåller så mycket socker. Kan man inte göra näringsdrycker på protein och fett huvudsakligen när man vet att cancer livnär sig på socker och att socker är den främsta orsaken till inflammationstillstånd i kroppen.

Och jag fortsätter att promenera en halvtimme varje dag.
Just nu är det dock svårt med motionen. Min mage är stor som om jag vore i slutet av en graviditet. Detta är på grund av den vätska om cancercellerna producerar och som samlas i tomrum i buken. Det är tungt, bökigt och gör ont. Och det är psykologiskt påfrestande att gå runt och se gravid ut. Jag undrar hur många grannar som tror att jag är gravid. Är jag på stan, i city, så kan jag lite grann strunta i det och låta folk tro vad de vill, så klart. Men när jag är bland ytligt bekanta är det jobbigt.

Mer då... Jo, jag har till slut tappat håret. Jag gjorde ju inte det av den första sortens cytostatika jag fick. Men den här nya fick håret att trilla efter två veckor. Så nu har jag peruk. Eller inte alltid. När jag är hemma brukar jag gå med huvudet bart. Där finns fortfarande några korta, glesa strån som gör att det känns ok att inte ha någonting på huvudet. Men annars kör jag med keps och i sällsynta fall med sjal. Sjal ser så jäkla mycket cancer ut. Gör det inte? Å andra sidan så känner jag ju ett par mammor här i närheten som ofta har sjal trots att de inte har cancer. Men jo, det är faktiskt lite jobbigare att tappa håret än jag trodde. Inte förlusten av håret utan att bli att se sjukare ut. Än så länge har jag kvar ögonfransar och ögonbryn. Men i en påse i hallen ligger även lösögonfransar och väntar.

Ja, det var en kort och ganska ytlig uppdatering om vad som händer i mitt liv. Kanske orkar jag ta upp bloggandet nu. Men jag ska nog inte lova...