vardagsstrider.blogg.se

(Vet inte varför jag inte skrev klart igår för resten hade jag nog orkar)

 

Jo, man skall alltså göra koloskopi och biopsi av tumören på äggstocken.

   Det vi också diskuterade så klart var min lever. Och det är väl den som är del läskiga i det hela, tycker jag. Det andra hoppas jag så klart att de ska kunna operera bort så småningom, men om man kan operera bort cancern i levern hänger ju på så många saker. 

   När han frågade mig vad jag visste om min sjukdom själv så långt så svarade jag bland annat att jag visste att jag hade i alla fall två metastaser i levern.

   - Ja, två eller möjligen flera, sa han då. Det kan vara så att det är flera stycken som sitter tillsammans.

   Men det ska ju inte spela någon roll. Det är inte svårare att operera bort en klunga än en stor, antar jag. Och kanske går de att stråla eller cytostatikabehandla. Det känns som om det är så många kansken nu att det liksom får bli till att ta en sak i taget och levern blir nog lämnad till ett senare kapitel i den här historien. Nu gäller det att komma till det där läget jag trodde att vi var vid igår - där det är klart exakt vad jag har och de kan börja behandla mig.

 

   Också den här läkaren frågade mig om jag kan äta ordentligt. Och det kan jag nog. Men det verkar som om all vårdpersonal är överens om att jag borde ha svårt för att äta.
   Det är en hel del saker som inte känns tilltalande att äta, men jag får i mig det jag måste. Och listan på saker som jag inte vill äta för att de känns för onyttiga är väldigt lång. Men morötter och groddar och sådant går alltid bra. Laxen till lunch idag gick också hur bra som helst.

 

   Och jag frågade om jag gick träna hur mycket jag ville, apropå den där artikeln jag läste häromdagen om den ökande överlevnadsgraden hos motionerande tarmcancerpatienter.

   - Ja, motion är bra. Bygg muskelmassa, uppmanade han. Och ät protein. Kött och ägg.

   Va? Ska inte rött kött vara bland det värsta man kan ge sin kropp när man har cancer? Och är det inte konditionen som är det absolut intressantaste - inte hur stora muskler jag har? Jag har liksom aldrig jobbat för att bygga muskler. Borde jag gå på gym nu? 

 

   Över huvud taget kan man väl säga att min känsla efter läkarbesöket var uppgiven och avtrubbad på något sätt. Jag gick in och var medveten om att han skulle kunna säga att jag bara hade några få månader kvar att leva och jag kom ut och tiden var backad två veckor. Där var ingen uppmuntran och ingenting nedslående direkt, bara saklig information. Det var allt annat än vad jag hade väntat mig. Och fortfarande vet jag nog inte riktigt hur jag ska resonera, känna eller reagera. Så jag kör vidare på planen jag hade innan läkarbesöket - att träna mycket, äta nyttigt, stärka imunförsvaret och sova. Att försöka hålla mig smärtfri och att orka göra någonting med Bella varje dag. I väntan på nästa steg.