vardagsstrider.blogg.se

Jag skrev ju tidigare att läkaren som ringde på förmiddagen lovade att det skulle ringa en sköterska till mig senare under dagen idag. Det gjorde det.
Vi pratade länge och jag fick till slut en chans att fråga en massa frågor som jag undrat över - sådana som man inte prioriterar när man pratar med en läkare, men som ändå behöver sina svar.

Det intressanta ifrån samtalet var nog att jag skulle få morfin utskrivet i två olika former - ett långtidsverkande och och kortidsverkande. De första ska jag ta morgon och kväll och de andra vid behov. Det kommer att göra mig trött, trodde hon, men samtidigt så kommer det att ta bort en del smärta så att jag klarar av att röra mig och ha en vardag. Det känns lite skrämmande med morfin så där ändå. Det är ju liksom knark. Och det får mig att känna mig sjuk - att tänka att jag behöver så starka preparat.

Hon berättade också att nu när man vet var ursprunget till cancern i min kropp finns så kan man gå vidare i planeringen. Det sker först och främst genom en stor konferens den 17 april. Där ska alla möjliga läkare vara med och besluta om hur man bäst hanterar och behandlar mig - om det blir inledande kirurgi och därefter cytostatiska och strålning. Eller om man börjar i andra änden.
Vad de kommer fram till kommer jag att få veta samma eftermiddag då jag får träffa en läkare från colon-/rektalenheten. Japp, ytterligare en avdelning att besöka som jag aldrig har varit på tidigare.
Om det blir cellgifter och strålning först så lämnas jag från och med då över till radiumhemmet i solna, annars blir jag kvar på Huddinge.

Hon uppmanade mig också att göra sådant som jag vill hinna med att göra under kommande dagar. Det tyckte jag lät läskigt - som om hon sa "Gör det du måste hinna innan du dör. Och gör det under den närmaste veckan". Vad hon egentligen menade framgick när hon tillade.
- Det finns, vad jag kan se, ingen plan på att du ska läggas in den 17:de dock. Men man vet aldrig...

Så ja, nu ska vi försöka hitta på någonting riktigt kul att göra i helgen, som vi kan minnas ett tag under min eventuella sjukhusvistelse, Bella, M och jag.

Det är nu, först nu, det börjar kännas riktigt verkligt det här...